Vakans

Tomma ögon. Fullt hjärta. Tappade ord och skrivkramp. Frustration.
Vad händer? Behöver ilska, vilja, ord, ögon, skrivlust.

2:a Maj, 2017 | Göteborg

Svindlande höjder och rusningstrafik. Det känns som om allt snurrar litegrann just nu; allt är lite utom kontroll. Träffar andra människor, som jag egentligen inte känner. Är extrovert och till viss del är det en behaglighet i det. Att inte sitta fast inombords. Samtidigt är jag inte riktigt en extrovert person och kanske köra jag över mig själv en aning.

Har haft två fina dagar i Göteborg. Hanna har haft två tunga dagar, men jag är glad att jag kunnat vara här för henne. Tror det gjort oss båda gott. Vi pratar ju inte så mycket över telefon längre. Vi är bra på nära håll.

Ska umgås med Andrea, vi ska äta lunch på stadsbiblioteket. Sedan ska jag till frilagret och träffa Anna och Rebecca. Det kommer kanske bli intensivt. Men jag ska försöka sansa mig en aning. Tiden är alltid begränsad när det handlar om få dagar att umgås med vänner på andra håll.

Tisdag 25 April 2017

Har kastat mig ut i hektiska arbetsprover. Jag färdigställde de första till Steneby och lyckades skicka in dem. Det i sig är en otrolig vinst. Det känns som om jag slog depressionen i magen, och visade att jag visst kan. Men såklart innebär det inte att jag klarar allt. Nu är rädslan tillbaka än mer med en ångest som stundvis lamslår mig. Jag hade en panikattack för två dagar sedan. Den kom från ingenstans medan jag borstade tänderna och skrämde skiten ur mig, rent sagt. Jag blev yr, hyper-ventilerande och det flimrade för ögonen. Fick hjälp att komma i säng. Armarna var bortdomnade för en stund efter det värsta lagt sig. Det var en vidrig upplevelse. Försöker komma underfund med hur jag på bästa sätt kan motverka dessa företeelser. Såklart är steg ett att stanna upp; inse att jag inte kan leva om som alla andra runt omkring mig. Att acceptera det är ingenting jag vill. Det är nog det svåraste i dagsläge. Försöker kanalisera allting in i kreativitet, men det är också svårt. Även om det absolut skulle stärka och gynna det jag gör för ansökningar just nu. Vet inte riktigt. Önskar att allting bara kunde ta en paus, bara för en liten stund. Skulle vilja hämta andan.

Skrivandet kommer sporadiskt och jag försöker att inte vara så djävulskt pretto och filtrerad. Det spär på mina tankar och får dem att begränsa mig i agerande. Funderar på att åka till Gotland för en stund och bara befinna mig någon annanstans. Är rädd för det också, men det skulle vara skönt att prata om det med familj. För det är dem. Hmm, får känna på det en liten stund till.

27 Oktober 2016 | Ingen vill ta i det. Jag måste!

I det trånga utrymme jag fick under min uppväxt
hittade jag ut i en vidare yta. Det pratades mycket om homosexualitet
på ett sätt som gjorde att åhöraren; jag, blev avskräckt. Äcklad.
Homosexuella är sådana som kladdar överallt, som är gränslösa
och kränkande. Det perspektivet gjorde mig säker på att
jag absolut måste hålla mitt avstånd om jag skulle möta en homo.

     Det blev melodramatiskt när jag insåg att jag blev attraherad
av allt annat än heteros. Min pojkvän klängde och kladdade på mig.
Han bad aldrig om tillåtelse och jag gick aldrig med på att ha sex;
det tog slut och jag var lättad. I skolan spreds det rykten bakom min rygg
om mig och hur lesbisk jag var. Jag upplevde mobbning och utstod hån
från alla håll; i tystnad led jag.
Jag ville bara ha roligt med mina vänner, vara en i vänskapskretsen
och få existera på samma premisser som alla andra. Det var nog med att
jag bodde i ett fosterhem för att pappa var periodare och mamma psykiskt
sjuk. Ville lägga allt udda åt sidan och bara slappna av.

Jag förstod inte hur dåligt jag mådde; inte ens när jag en kväll helt plötsligt
satte ett bälte runt halsen och fick för mig att jag skulle hänga mig i min säng.
14 år. Bara barnet; det barn som varit vuxen i större grad än många vuxna i min
omgivning var. Med kunskaper om sådant som inte ska komma förrän långt senare
i livet. Och där stod jag en torsdagkväll beredd. Matteboken uppslagen på mitt golv
och det var inte ett bekymmer som vägde ner situationen, och rummet kändes lätt.

porque no hay paz

Jag lyckades, efter ett halvår nästan, skicka in allt jag skulle till Försäkringskassan. Det är en jävla bragd. Imorse var jag hos psykologen och jag grät för att jag försöker må bättre men erkände att jag inte mår bra även om det är bättre. Jag utsätter mig själv för en ständig press och kan inte acceptera att jag är sjuk. Att allting har sin gång existerar inte i mitt huvud.
Efteråt stirrade jag ner i mitt knä i cirka 25 minuter och skämdes över att jag inte mår bra. Skämdes. Till och med hos psykologen. Vem är jag ens??

Någonting helt annat: jag tror att jag faktiskt vill söka till Steneby. Trähantverk.
Vill verkligen komma in på Konstfack så småningom. Men vågar inte påbörja något. Måste ta det sakta, annars blir jag så lätt avtänd på det. Och då händer ingenting och jag kommer återgå till pyssligt mående och behöva klättra upp för den långa jävla stegen igen. Ser på serier nu. Försöker aktivt att inte vara så aktiv. Det är svårt. Klättrar på väggarna.

E kommer flytta. Det gör mig ledsen. Hon flyttar till Colombia igen.
Jag kommer sakna henne så himla mycket. Men om inte annat så får jag väl åka och hälsa på henne där och liksom i värsta fall tvingas se världen. Är förresten ledsen över att Colombia bröt fredsavtalet. Det suger. Sörjer för de som är utsatta. Kvinnor.

*S e g e l b å t*
F ra nc es

1 oktober 2016

Jag tycker att det är jävligt läskigt när oron stillar sig för en stund och jag kan se klart. Då känns det som att jag inte kan hantera det- att jag inte borde kunna lära mig hantera det. För sådan har min lott i livet varit. Och absurditeten i det hela är befäng.
Jag borde bara vara tillfreds med en stunds lugn innan nästa storm drar in.

konvergens / divergens

Jag är på gott humör idag och kan ta emot saker. Inte vara parabol och mottaglig. Det är särgående betydelser i de fraseringarna. Den ena tar makten över sig själv medan den andra låter sig övertas. Lite så kan jag se mig själv i mitt varande från dag till dag. Och det faktum att idag är bra är bra för då rusar prestationsjaget in i skuggorna och håller sig där.

Jag har börjat skriva så sakteliga igen, och det känns så bra. Jag njöt aldrig av det förut, utan såg det bara som en nödvändighet i min dagliga repertoar. Men jag tycker om det idag och jag vill hålla det lilla jag kan vid liv. Jag är märkligt beroende av det. Så låt det få bo kvar, snälla. Låt det stanna.
En rad om dagen om saker som känns, kan så lätt bli två, kan bli tre.

---
- Du tänker aldrig högt längre, för det du känner när du faller kan ingen förstå.
Tankarna som fått landa så oönskat ärligt på mina sidor genom åren påvisar mitt
ständiga skede. Hur högt upp jag än tycks ta mig, snurrar hjulet ändå på och jag
måste ta mig hela vägen upp igen. Att balansera i det goda och onda av ordens
innerligaste betydelser.

Livet före detta var aldrig mitt fel, livet nu, är mitt ansvar. Ser andra fälla tårar
för orden de använt och reaktioner de haft och drabbas av ett avund för deras mod.
J a g  v i l l  i n t e  d ö  n u.

Allvarligt. Levande. Lidande. Trevande.
Planerat och degraderat.
     Stampar med fötterna och höjer händerna mot skyn.
Sjunger ut och andas in. Stöter bort och håvar in.

Ta tillbaka alla mina livets besudlade rättigheter.
Rättfärdiga motsättningen av alla andras vilja.
Återbygga ett jag som bejakar livet utan att tänka,
överanalysera det.

Jag går ut och in i min kropp för att betrakta ur så många perspektiv som möjligt.
Löper varv efter varv. Hjärnan är på väg att gå ur led.

Taktfull men stillsam, sållar ut alla oviktiga människor som är vanskliga för hälsan.
Tankspritt mottager jag allas och min egen ångest som tack.



          Vill vara självständig    ...
....           ..
     .......
..