torsdag 28 januari 2016

Torsdag 28 januari 2016.

Statiskt eller dynamiskt.
Andas och tänker, övergiven
Som ett papper för vinden.

Som om ett spjut gått rakt igenom min torso
trasat sönder allt och ändå står jag upp.
Det svider när luftrören drar ihop sig
som vore det en hands tag om strupen.

Jag ser dina varma bruna ögon
och brinner. Jag brukade kunna ta emot
värmen, nu bränns kylan.
Alltid under sträcket. Bitande kyla.

Sover många timmar och vaknar
trött och känslan av att ha levt ett annat
liv kommer till liv åter.
Kan minnas samtal som jag haft
och inte  haft. Du tittar bort.

Jag öppnade dörren till friheten
och den visade sig ligga i ett helvete
Och hur fan tar en sig tillbaka?

Går och simmar, känner mig tyngdlös,
tänker att såhär vill jag dö, kisandes mot glastak
och lysrör under en bläckblå himmel.
Kan nästan ana känslan och lättheten
i livmodern och värmen som sommar.
Mammas trygghet var mig förunnad
Och inte.

Så rädd jag varit för vatten
och nu är jag förenad igen med
en trygghet fastän allting står och faller.

tisdag 12 januari 2016

2016, välkommen

Vad ser du i mig? Och varför ser du inte det jag ser?  Jag kan många stora ord, men jag kommer aldrig att ta mig längre än nu, i livet. Det säger mycket om mig. Det förklarar inte ens en nano-del av dig. För du är velig och rädd och saker kan vara luddiga. Men aldrig låter du så säker som när du säger att du älskar mig.
Till och med när du är arg på mig, och det känns som om mina fel får marken under oss att rämna, säger du att du älskar mig. Och inte ett tvivel varken syns eller hörs.

     Hur gör du det? Du säger att du är dränerad och inte kan göra något av värde. Och ändå berättar du gång på gång hur mycket du älskar mig. Och jag undrar, om du någonsin tänker på dig själv?

Jag känner mig skamsen, för att jag inte har ord över efter en arbetsdag, för att jag inte kan hålla om dig när du säger att du saknar mina armar, för att jag är vass och hård när du försöker. Jag önskar att jag kunde förklara för dig hur lite det är ditt fel; att jag alltid vill allt det där, att jag vill vara mjuk och varm med dig, mot dig.

     Tanken på att varje dag komma närmare ett slut med dig, skrämmer mig. Jag är livrädd för att du inte kommer orka med hur jag är och vart jag kommer ifrån. Att det ska väga för tungt att inte få den närheten som du i ett förhållande vill ha. Jag är rädd för att min kärlek aldrig kommer räcka, för att den aldrig gjort det.

Under tiden är du ovetandes kuvad under en kluven själs totala självhat.