tisdag 13 september 2016

konvergens / divergens

Jag är på gott humör idag och kan ta emot saker. Inte vara parabol och mottaglig. Det är särgående betydelser i de fraseringarna. Den ena tar makten över sig själv medan den andra låter sig övertas. Lite så kan jag se mig själv i mitt varande från dag till dag. Och det faktum att idag är bra är bra för då rusar prestationsjaget in i skuggorna och håller sig där.

Jag har börjat skriva så sakteliga igen, och det känns så bra. Jag njöt aldrig av det förut, utan såg det bara som en nödvändighet i min dagliga repertoar. Men jag tycker om det idag och jag vill hålla det lilla jag kan vid liv. Jag är märkligt beroende av det. Så låt det få bo kvar, snälla. Låt det stanna.
En rad om dagen om saker som känns, kan så lätt bli två, kan bli tre.

---
- Du tänker aldrig högt längre, för det du känner när du faller kan ingen förstå.
Tankarna som fått landa så oönskat ärligt på mina sidor genom åren påvisar mitt
ständiga skede. Hur högt upp jag än tycks ta mig, snurrar hjulet ändå på och jag
måste ta mig hela vägen upp igen. Att balansera i det goda och onda av ordens
innerligaste betydelser.

Livet före detta var aldrig mitt fel, livet nu, är mitt ansvar. Ser andra fälla tårar
för orden de använt och reaktioner de haft och drabbas av ett avund för deras mod.
J a g  v i l l  i n t e  d ö  n u.

Allvarligt. Levande. Lidande. Trevande.
Planerat och degraderat.
     Stampar med fötterna och höjer händerna mot skyn.
Sjunger ut och andas in. Stöter bort och håvar in.

Ta tillbaka alla mina livets besudlade rättigheter.
Rättfärdiga motsättningen av alla andras vilja.
Återbygga ett jag som bejakar livet utan att tänka,
överanalysera det.

Jag går ut och in i min kropp för att betrakta ur så många perspektiv som möjligt.
Löper varv efter varv. Hjärnan är på väg att gå ur led.

Taktfull men stillsam, sållar ut alla oviktiga människor som är vanskliga för hälsan.
Tankspritt mottager jag allas och min egen ångest som tack.



          Vill vara självständig    ...
....           ..
     .......
..

lördag 10 september 2016

Steget ovanför botten

Du ändrade dig. Du ändrade dig. Du ändrade dig. Du ändrade dig. Lagom i tid för att jag skulle ge upp helt och hållet på dig. Och jag önskar att jag aldrig fått syn på din förändring. Jag önskar så mycket att sanningen hade varit närvarande för oss båda när vi var det. Nu finns inga skäl för något, inte ens en fråga- en syftning eller ett svar. Det känns förfärligt och jag vet inte ens hur jag ska förklara att du kom att betyda så mycket som du gör, för mig. För sådant får en inte engagera sig i när det är slut och en annan kommit in i ens liv. Då ska allt detta föregående engagemang centreras kring denne. 

Men det är bara svårt att låta saker vara. Det har jag aldrig varit särskilt duktig på, och nu när saker kommer upp på nytt är det ännu mer komplicerat. För varje gång som du flimrar förbi i mitt huvud, ifrågasätter jag mig själv. Även om jag alltid landar på fötter så gör det fortfarande ont.

Jag har tappat min förmåga att iaktta andra och dokumentera dem. Tappat viljan till skrivandet, till berättandet. Till det som jag brukade. Tänker mer på mig själv och det är ju någonting bra, men det lämnar många stora skuldkänslor tätt följda av skamkänslor. Och hon som jag älskar, nu, hon som är med mig mer än jag är med henne, fattar inte. Och jag fattar inte varför hon är det, för jag kan inte förstå det fortfarande, men jag blir bättre och bättre på att förstå att det inte behöver vara begripligt jämt. Jag är ett spöke som älskar.


--
Du kan göra det, du klarar det här. Bara lite till. Ungefär där tar luften slut, orken faller därefter och du tänker att allting är kört, vägen går bara neråt då, fastän löpbandet lutar i uppförsbacke. Men du klarar det och allting känns lite bättre. Steget ovanför botten känns så djävulskt sublimt då. Du är på väg tillbaka utan att du vet om det.

Lördag 10 September 2016

Vad händer om allt jag byggt upp, bara är en falsk trygghet. Att jag följde det sunda förnuftet, huvudet, men inte mina känslor. Att de ligger kvar i någonting annat. Jag flydde, det är jag ganska säker på. Men hur ska jag kunna röra mig framåt med den vetskapen.

Jag ångrade mig? Jag ångrade mig.

Kan jag ha kvar någonting i det här? Får jag behålla något? Det växer en sorg i mig, för allting som jag aldrig vågat stå för, allting som känts. Hur slutar jag att fly från mig själv och mina oändliga barndomstrauman? Jag måste ta itu med dem, det vet jag ju sub-logiskt.
Så börja om från början, igen, och igen, och igen. Jag är trött på att börja om och aldrig komma förbi ruta ett.