fredag 15 juli 2016

Lördag 16 Juli, 2016

Jag klarar och klarar inte av vissa saker. Många saker. Bland dem att se mig själv vid mod och vilja leva. Det är ingenting som jag kan förklara riktigt. Ibland slår det över och jag har bra dagar som får mig att verkligen må bra i stunderna det sker. Men ändå med någon slags vetskap om att det inte är det som kommer vara i längden. För jag vet ju hur det kommer sluta.
Det är läskigt hur jag tänker i samma mönster, och psykar ut mig själv hela tiden. Som att jag är ett monster som väntar på att döda mig själv. Jag kan inte riktigt ta i det och jag har inte kunnat sätta ord på det heller - rädd för att jag ska verka "för melodramatisk" för alla andras vardag. Jag menar, vem vill vara den personen egentligen? Det är svårt att acceptera att jag mår så, stundvis illa, att jag inte ens vågar gå upp ur sängen, eller att jag för den delen MÅSTE gå upp ur sängen. Ingen balans.

När jag sitter hos min psykolog så är det som om jag inte får ur mig allt jag egentligen vill och behöver säga. Nog för att 45 minuter är lite tid när en har så mycket att prata om. Men det är svårt.
Till och med med det finner jag en stress. Jag är orolig att jag inte ska hinna få ur mig allting innan jag möter monstret. Det är sjukt. Sjukligt. Jag har fått nog av allt det här - ska det inte bli bättre med åren?? Ska en inte kunna hantera och sansa sig med tiden som passerar? Jag tvivlar en del.

Jag föddes i fel kropp, in i en familj som var trasig långt innan jag tog mitt första andetag. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag skäms över det och samtidigt inte alls. Jag vill omfamna det och gå vidare, men kan samtidigt inte riktigt det. Det finns en underton av hopp i mig, men jag vet inte hur jag ska få tag på det. Jag kan bara önska att jag gör det. Jag vill inte dö.

tisdag 12 juli 2016

Tisdag 12 juli 2016, anxiété

Jag hittar och tappar mina meningar hela tiden, min mening, fångar den och släpper den igen. Har stängt av så länge att jag inte vet var mina känslor bor. Förr fann jag dem jämt i orden, kunde skriva dussintals sidor.
Kanske handlar det bara om överlevnad nu, att inte skapa stordåd. Kanske är det så jag bär med hela livet just nu. Kanske har mina känslor inte gått att omvandla till läsbara meningar. Därför bor bara det konkreta i abstraktion i mina dagböcker. 
Jag vet inte, men jag brukade älska att förlora mig i mina tankar och känslor- brukade stå över så mycket dåligt för att komma åt det där bra; essensen av saker. 
Tyckte alltid att allt var storslaget, såg på allt som en fantastisk möjlighet och levde så. 

Det var i början av sommaren som jag förstod det här, när en vän pratade om sina yngre dagar. Om att vara nitton och varje gång som du gick utanför dörren var ett äventyr. Hur en fylla kunde uppfylla så mycket inombords och skapa en sublim lycka och många historier. Eller hur en resa kunde berätta mer om ens liv än en kunde anat. Hen fick mig att sakna den känslan, för den ville jag aldrig döda, men jag kvävde den. Jag vill hitta tillbaka och fortsätta framåt med den.

fredag 8 juli 2016

Fredag 8 Juli 2016

Jag tänker tvångsmässigt på allt. Allt. Det bryter ner mig och jag vet inte ens om jag kommer kunna bygga upp mig själv igen. Men så vet jag också att jag mår såhär för att det är något jag själv åsamkar mig. Det är den jobbigaste vetskapen av allt tänkbart. För det finns ingen annan att skylla på. Jobbigt.
Jag vet inte hur jag ska börja, vart, varför. Allting känns bara platt när det handlar om mig själv. För jag känner inte mig själv så som jag önskar att jag kände mig själv.
Vill komma tillbaka till att gå upp och gå ut och springa, hänga med vänner och dansa, skriva kreativt och se mening i allt jag gör. Men jag gör inte det och det är hemskt. Jag vet inte hur det kom till det här. Jag hoppas att jag hittar en lösning snart. Ber om det.


Det är mammas födelsedag idag. Grattis mamma.
Jag älskar dig, och oavsett hur det är i din bubbla så
hoppas jag att du inte lider. Du är världens bästa mamma.

onsdag 6 juli 2016

Onsdag 6 juli 2016

Är i Göteborg - staden på G som tågmästaren så fint uttryckte det på vägen ner. Öh va? I alla fall så är det föga stabilt i mig nu. Känner mig som en gungbräda. Och det talar för sig självt. Har spenderat mycket tid med A-S, och det har varit fint. Men jag kan inte sluta se mig om över axeln - ifall att I skulle vara i närheten. Vilket ju är absurt för Göteborg är inte så litet. Och hen har väl ändå vettigare saker för sig. Vad vet jag egentligen? Undrar när jag ska komma ur allt det här. Som om tiden i mig har stannat upp när jag är här. Fine, det kan jag på sätt och vis köpa, men det är trist. Måste sluta fly.

Ikväll ska jag träffa H på pub med hens vänner. Känns kul, och samtidigt asjobbigt. Hen sa att det var ok att dra med folk. Jag vet inte om jag vill dra med A-S bara. Tycker det är jobbigt att behöva fokusera på hen och allt annat. Det känns heller aldrig som om jag är tillräcklig när vi är ute tillsammans - hen vill alltid bråka över småsaker och det gör mig trött. Jag vet inte, kanske över driver jag scenarion? Vet ej.

Vill höra av mig till DD, men vet inte om hon är trött på mig eller om hon bara givit upp på mitt sätt att vara nostalgisk hela tiden. Jag har betett mig galet, säkert. Men jag kan inte göra saker ogjorda. Kan bara försöka behålla mig bättre. Ska försöka göra det.