torsdag 26 mars 2015

Torsdag 26 Mars 2015

Att känna mig på plats i mig själv. Att vara medveten i mitt görande. Det har aldrig känts så med någon, jag har alltid gjort mig till en skugga som följt, eller rättfram och hänsynslös. Sen träffade jag dig. Du dansade mellan skugga och att vara rättfram, konstant ambivalent, orädd för balansen.
Allteftersom tiden gick blev vi mer och mer konstanta roller; du blev en skugga och jag ångade på. Den rollen jag klev i var aldrig en jag kände mig bekväm med. Jag sökte konstant efter utvägar, sökte lyfta dig till ljuset och istället få vara skuggan. Det var ju så mycket enklare.
Men det var som om det var omöjligt att vara annat än hänsynslös. Det gjorde ont i mig och jag stretade emot allt jag förmådde. Du gjorde vad du kunde, det förstår jag.
Jag ville bara dö. Hellre det än att fortsätta som jag gjort. Jag mådde sämre och sämre, kunde inte längre göra något bra. Allt kändes fel, allt gjorde ont. Så jag gav upp tillslut.

Det fick bli som det blev, helt enkelt. En kan inte göra så mycket mer när det går käpprätt neråt. Var hen för sig själv är det enda resonemanget en kan ta till sig. I alla fall var det så för mig. Du försökte dra mig tillbaka och jag är lite arg på dig för det, det var inte din uppgift. Du skulle sett till dig själv.
- Men det är det värsta med att stå bredvid; en kan inte göra mer än att visa att en finns där för personen ifråga, som mår dåligt. Det skapar en hopplöshet som känns värdelös. Det är smärtsamt att se på när någon kraschar.
Och det är just där jag befinner mig nu. Jag ser på medan du kraschar och det finns inget jag kan göra för att underlätta för dig. Jag kan bara finnas och respektera din sårbarhet. Och om du ber mig, hjälpa dig med de saker som du vet att du inte ensam klarar av.

Dina tårar gjorde mig så ont att se i helgen. Men du läker, det är därför dem kommer i en sådan ansenlig mängd. Du vet det inte ännu, men saker håller på och blir bättre. Och du kommer bli ok, jag med. Vi kommer bli ok.

onsdag 25 mars 2015

Onsdag 25 Mars 2015

Jag balanserar mellan berg och dalar; varje dag är en pers. Jag hoppades att jag aldrig skulle behöva hamna här igen. Även om det inte är riktigt lika illa som förra året så känns det med all ny vetskap ändå som det värsta tänkbara. Och det är ju klart. Jag håller ju på lära mig hur jag ska balansera saker i livet just nu.
Jag var i helgen hemma i kollektivet i Göteborg. Hemma. Det känns så overkligt. Det var längesedan jag kunde identifiera någonting som mitt - om ens någonsin. Och att få bo med människor som jag vill bo med, som vill bo med mig. Jag kan inte riktigt förstå allting just nu, hur mycket gott som kommit till i mitt liv. Jag är glad för det, men också livrädd. Rädd för att misslyckas, rädd för att något bara måste gå fel för att allt gått så bra. Jag försöker tänka att det inte måste gå dåligt alls; det är svårt. Givetvis är det i det också viktigt att tillåta fel, om det skulle råka bli så. Jag kan inte vara perfekt. Jag vill inte leva hårddraget.

fredag 13 mars 2015

Fredag 13 Mars 2015

Ödet leker med mig, med min bild av verkligheten. Jag förvirrar mig över situationer och henniskor i i dem. Jag kan inte utmäta verkligheten i dem - dagdrömmarna är mer lockande när livet drar mig neråt. Nittio procent av livet är ljust och den där tioprocentsenheten är så bombastisk och övertalande. Jag förstår inte hur det kan vara så.
Någonstans vill jag nog inte det heller förstå den delen; men den är. Därför är också jag.

Det hela är ett väldigt Jean-Paul Sartre-filosofiskt, halvrealistiskt och naivt tonårssätt att tänka om livet.

lördag 7 mars 2015

Lördag 7:e Mars 2015

En besatthet föder en annan. Hon talar och jag skriver så det svider om fingertopparna. Berättelsen är för mig så rörande att jag inte kan överge den i första taget. Den är så universellt applicerbar i livets nutida skeenden. Hopplösheten, och hoppet, som ändå bor i den.
För övrigt ter sig livet himla konstigt just nu. Saker liksom faller på plats. Över det får jag panik och tror inte på det som faktiskt sker. Ett praktexemplar är att mina planer på att flytta till Göteborg inte bara är lösa planer längre. Jag står med på ett bostadskontrakt på ett hus tillsammans med tre andra. Och ändå tror jag inte på att saker kommer hända.
I Stockholm jobbar jag och stressar över att skaffa ett jobb i Göteborg lagom till jag beger mig. Det är så enkelt att inte tro på sig själv. Eller jag upplever det så i alla fall. Jag tror det är rädslan för att lyckas som skrämmer mig. Att lyckas har alltid kommit med bakslag förr. Även om jag är rädd så tror jag någonstans den här gången att saker inte kommer med bakslag.

Men självfallet måste jag motarbeta mig själv lite innan mina insikter tillkommer. Lära mig mina läxor och så vidare. Som det här med att jag inte är ett dugg sugen på att träffa någon i en annan stad. Ändå går jag och träffar människor som absolut inte kommer bo i samma stad som jag.
Snacka om att vara expert på att göra det svårt för mig själv. Något ska en väl bekymras över?