måndag 20 april 2015

Måndag 20 April 2015

Se hur livets begynnelse och livets slut färdas med samma tåg. Hur slutet har ett konstant flöde av ord, som vore den medveten om att de strax ska ta slut. Se på begynnelsen, hur den slumrar tryggt ovetandes om den andra. Livet ligger för den, väntar på den iver som strax ska vakna. Oroar sig inte alls över att ha tid till allt som komma skall.

fredag 17 april 2015

Fredag 17 April 2015

Jag känner att min energi har en väldig förmåga att ligga på plus minus noll, ungefär. Att livet är statiskt. Det är svårt att pika, ingenting tycks ta sig igenom den skyddande hinna som jag på något omaka vänster lyckats bädda in mig i. Jag skulle inte säga att allt är totalt stagnerat, men nära på.

Igår åkte jag hemifrån ganska tidigt på förmiddagen till Bellevue, till I. Vi hade redan förra veckan bestämt att vi skulle ses och prata igenom saker och ting, komma till någon slags punkt. Jag var där fem i elva och ringde på hennes dörr. Hon tog sin lilla tid, men öppnade tillslut.
Min nervositet var olidlig - jag svettades som ett djur redan innan jag knutit upp mina gympaskor.
I verkade förhållandevis lugn, och frågade hur jag mådde och omfamnade mig varmt samtidigt. Jag sade som det var, att jag var ok.

Väl färdig med avlägsnandet av ytterkläder, tog jag mig frihet att förse mig själv med vatten och sedan slå mig ned i hennes soffa. I betraktade mig grundligt och log och rynkade pannan om vartannat. Jag log emot henne också, nästan hela tiden. Jag kan inte annat när hon ser på mig så som bara hon kan. Det är något som nog alltid kommer hänga kvar. I alla fall så småpratade vi och uppdaterade varandra om livet i största allmänhet och det var ganska lättsamt att inte behöva djupdyka i jobbiga saker direkt. Men jag slog mig sedan ner vid hennes matbord och hon tittade fundersamt på mig och undrade om jag tänkt sitta där, varpå jag svarade ja.
Så I gjorde mig sällskap mittemot mig och frågade om vi skulle prata, återigen svarade jag ja. Och vi började prata, jag var nog ganska brysk i min framtoning nu när jag tänker efter. Antagligen för att jag försökte distansera mig till allt för att på så vis kunna säga det jag hade att säga henne.

Efter en stund undrade I om vi inte kunde slå oss ned i soffan istället. Så vi gjorde det båda två och fortsatte därefter vår konversation, varvat med nervösa skratt som resultat av nervösa skämt eller observationer av hennes kaniner som röjde i sin bur alldeles intill soffan. I, hade, fick jag veta, bestämt sig för att hon ville satsa på oss. Detta till trots att allt hon tidigare sagt, varit sårad och icke-förlåtande. Detta kom som en chock för mig och mitt hjärta hoppade nästan ur bröstet på mig. Även om jag kunnat ana detta, kunde jag i verklighet inte riktigt föreställa mig att det faktiskt skulle kunna vara en realitet. Att jag skulle få en andra chans. Det började jag tro redan i december, och sedermera någonstans accepterat. Men det är klart att jag inget hellre ville var att hänge mig åt detta, och säga att vi skulle försöka igen, att allt skulle bli bra. Men så blev jag påmind av mig själv om allt jag tänkt ut, allt jag distanserat mig till, allt jag försökt att upprätthålla och behöll mitt lugn och sade att jag inte kunde. Att jag inte klarar av det. Att jag inte tror på oss just nu, till följd av vår historik och mående i samspel. I blev såklart fruktansvärt ledsen, och det förstår jag. Det gjorde mig också ledsen att höra dem orden komma ur min mun, men det var som om kroppen och hjärnan sa ifrån åt mig, som om en liten del av mig, någon slags känslomässig, autopilot-funktion aktiverades.
I vill inte träffa mig mer, inte på väldigt länge allra helst, misstänker jag. Jag förstår det och respekterar det, men det gör ont. Det gör så otroligt ont att stänga den här dörren. Men jag måste för mitt - för hennes och för allas i vår närhets välbefinnande. Vår tid är inte nu. Kanske har den sprungit oss förbi helt, eller också kanske den ligger för oss längre fram i tiden. Jag kan omöjligt veta det nu, men jag vet att den inte är här och nu.

fredag 10 april 2015

Fredag 10 April 2015

Stressen står mig upp till halsen. Den är inte rolig, men den är ändå. I helgen är det projekt på gång, Kvarnen åker till Jönköping för inspelning och roliga tider på annan ort. Jag får äntligen träffa gänget i samlad trupp. Så just nu sitter jag med ett sista-minuten-projekt som S gav mig; nämligen ett diplom som alla på söndag ska få som tack för sina insatser. Det är ju viktigt att berömma varandra.
För stunden hänger jag kvar hos A-S som åkt till skolan - jag orkade inte åka samtidigt. Det känns lite konstigt att vara här när hon inte är det, men hon sa att det var ok och då litar jag fullt på det.

(Diplomet tog sin lilla tid när det inte fanns InDesign tillhands)


Jag har också fört dialog med I angående min resa ner till Göteborg nästa vecka och vi bestämde igår att vi ska ses på torsdag - jag ska åka hem till henne någon gång på dagen. Jag är aningens stressad över det. Jag vet hur det kommer bli. Jag stålsätter mig inför mötet och försöker se till att jag inte är en dålig person. Det är svårt, och jag kommer nog garanterat inte känna mig som en bra person efteråt. Men så får det vara ett litet tag i sådana fall. Jag har inte råd att klanka ner på mig själv till följd av en "eventuell konflikt". Men nog är det svårt, det sticker jag absolut inte under stol med.

Efter samtalet med I, ringde jag också E och bollade lite ångestfyllda tankar - hon stillade dem och påminde mig om att då är då, nu är nu, och att jag borde förhålla mig på så vis, för mer kan jag inte göra ändå. Hon har så rätt. Det är så otroligt skönt att ha en Vän som E att prata med när ingenting verkar falla på plats i huvudet. Hon skänker mig så många nya perspektiv. Jag är henne tacksam.