Kanske handlar det bara om överlevnad nu, att inte skapa stordåd. Kanske är det så jag bär med hela livet just nu. Kanske har mina känslor inte gått att omvandla till läsbara meningar. Därför bor bara det konkreta i abstraktion i mina dagböcker.
Jag vet inte, men jag brukade älska att förlora mig i mina tankar och känslor- brukade stå över så mycket dåligt för att komma åt det där bra; essensen av saker.
Tyckte alltid att allt var storslaget, såg på allt som en fantastisk möjlighet och levde så.
Det var i början av sommaren som jag förstod det här, när en vän pratade om sina yngre dagar. Om att vara nitton och varje gång som du gick utanför dörren var ett äventyr. Hur en fylla kunde uppfylla så mycket inombords och skapa en sublim lycka och många historier. Eller hur en resa kunde berätta mer om ens liv än en kunde anat. Hen fick mig att sakna den känslan, för den ville jag aldrig döda, men jag kvävde den. Jag vill hitta tillbaka och fortsätta framåt med den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar