Lördag 26 Mars 2016, Gotland

Far hem över havet. Gotlandsfärjan är en sådan samtida typikalitet.
Familjer och vänner och kärlekar färdas. Ett enda kluster.
För mig är återvändo totalt, krampaktigt och ångestframkallande.

     Samtidigt som jag sitter i min kropp och försöker kbt:a mig själv, tappar någon bort sitt barn och det skanderas i högtalarna och en annan har inte stängt av billarmet och det skriker i samklang med informationsmeddelande som deklarerar den skyldige. Ingen stress, tänker jag. Men jag är på väg hem där det förflutna fortfarande bor.

Fredag 18 Mars 2016

Tre år från nu, börjar idag. Börjar med att vända mitt sinne till det av en positiv persons livsåskådning och självskådares. En halvtimme var morgon vore mitt liv mer åtkomligt för mig själv, för min kropp bortom mitt sinne. För mina känslor att flöda. 

     Jag såg mina visioner, om än ännu grumliga och matta konturer av någonting som vore fantastiskt.

     Men det kräver av mig, en villig het i det totala, att lämna över och hålla tillit till att denna, min högre kraft får ha sin värkan på mig och i alla mina angelägenheter. Detta hopp som tycks mig ligga på botten, måste få stiga till ovan ytan och högt mot den molnbeklädda sky som svindlar min blick när jag lutar huvudet bakåt för att titta på den. 

Jag måste ge mig det här själv. Ingen annan kan ge mig detta.

Låt hoppas att jag har kraft att släppa taget nu. Jag vill inget hellre.

          Tack

Måndag, 14 Mars 2016

Hon är en sådan som klarar sig. En som blivit uppväxt med att saker inte är så farliga. Det finns ju alltid någon i ens närhet som haft det tillsynes värre. Så har de uttryckt sig. De har ingen aning om hur kostsamma alla dessa undanflykter är idag.

     Hur kan redan trasigt gods, hanteras; levereras med varsamma händer? Jag snurrar i mina oändliga tankar och kan inte riktigt se; alla trådar är röda. Jag är leds alla spiraler, alla onda cirklar.
Ibland är jag rädd att jag lurar mig själv i det här, att jag intalar mig själv att det inte är så farligt.


Jag är nervös inför torsdagens möte, vad det ska innebära för mig. Och någonstans känner jag mig falsk; som om jag ropat varg en gång för mycket. Önskar att jag visste vad jag höll på med.

00:11. Lördag 12:e Mars 2016

On ne change pas. Jag antar, har antagit att det varit normalt. Intellektualiserat motsatsen. Kan hända, även förlikat mig med den. Tryckt, tryckt, pressat, mejat ner allt som försökt ta sig upp. Som en skakad djävla läsk-flaska. Och det går från klarhet till oigenkännlig. 

       På torsdag ska jag träffa en hjärnskrynklare. Är spänd i hela kroppen och samtidigt nog

       så avslappnad att ångesten får tillträda. Balansakt i världsklass.

Står bredvid himlen när det regnar