torsdag 27 oktober 2016

27 Oktober 2016 | Ingen vill ta i det. Jag måste!

I det trånga utrymme jag fick under min uppväxt
hittade jag ut i en vidare yta. Det pratades mycket om homosexualitet
på ett sätt som gjorde att åhöraren; jag, blev avskräckt. Äcklad.
Homosexuella är sådana som kladdar överallt, som är gränslösa
och kränkande. Det perspektivet gjorde mig säker på att
jag absolut måste hålla mitt avstånd om jag skulle möta en homo.

     Det blev melodramatiskt när jag insåg att jag blev attraherad
av allt annat än heteros. Min pojkvän klängde och kladdade på mig.
Han bad aldrig om tillåtelse och jag gick aldrig med på att ha sex;
det tog slut och jag var lättad. I skolan spreds det rykten bakom min rygg
om mig och hur lesbisk jag var. Jag upplevde mobbning och utstod hån
från alla håll; i tystnad led jag.
Jag ville bara ha roligt med mina vänner, vara en i vänskapskretsen
och få existera på samma premisser som alla andra. Det var nog med att
jag bodde i ett fosterhem för att pappa var periodare och mamma psykiskt
sjuk. Ville lägga allt udda åt sidan och bara slappna av.

Jag förstod inte hur dåligt jag mådde; inte ens när jag en kväll helt plötsligt
satte ett bälte runt halsen och fick för mig att jag skulle hänga mig i min säng.
14 år. Bara barnet; det barn som varit vuxen i större grad än många vuxna i min
omgivning var. Med kunskaper om sådant som inte ska komma förrän långt senare
i livet. Och där stod jag en torsdagkväll beredd. Matteboken uppslagen på mitt golv
och det var inte ett bekymmer som vägde ner situationen, och rummet kändes lätt.

torsdag 6 oktober 2016

porque no hay paz

Jag lyckades, efter ett halvår nästan, skicka in allt jag skulle till Försäkringskassan. Det är en jävla bragd. Imorse var jag hos psykologen och jag grät för att jag försöker må bättre men erkände att jag inte mår bra även om det är bättre. Jag utsätter mig själv för en ständig press och kan inte acceptera att jag är sjuk. Att allting har sin gång existerar inte i mitt huvud.
Efteråt stirrade jag ner i mitt knä i cirka 25 minuter och skämdes över att jag inte mår bra. Skämdes. Till och med hos psykologen. Vem är jag ens??

Någonting helt annat: jag tror att jag faktiskt vill söka till Steneby. Trähantverk.
Vill verkligen komma in på Konstfack så småningom. Men vågar inte påbörja något. Måste ta det sakta, annars blir jag så lätt avtänd på det. Och då händer ingenting och jag kommer återgå till pyssligt mående och behöva klättra upp för den långa jävla stegen igen. Ser på serier nu. Försöker aktivt att inte vara så aktiv. Det är svårt. Klättrar på väggarna.

E kommer flytta. Det gör mig ledsen. Hon flyttar till Colombia igen.
Jag kommer sakna henne så himla mycket. Men om inte annat så får jag väl åka och hälsa på henne där och liksom i värsta fall tvingas se världen. Är förresten ledsen över att Colombia bröt fredsavtalet. Det suger. Sörjer för de som är utsatta. Kvinnor.

*S e g e l b å t*
F ra nc es

lördag 1 oktober 2016

1 oktober 2016

Jag tycker att det är jävligt läskigt när oron stillar sig för en stund och jag kan se klart. Då känns det som att jag inte kan hantera det- att jag inte borde kunna lära mig hantera det. För sådan har min lott i livet varit. Och absurditeten i det hela är befäng.
Jag borde bara vara tillfreds med en stunds lugn innan nästa storm drar in.