Jag klarar och klarar inte av vissa saker. Många saker. Bland dem att se mig själv vid mod och vilja leva. Det är ingenting som jag kan förklara riktigt. Ibland slår det över och jag har bra dagar som får mig att verkligen må bra i stunderna det sker. Men ändå med någon slags vetskap om att det inte är det som kommer vara i längden. För jag vet ju hur det kommer sluta.
Det är läskigt hur jag tänker i samma mönster, och psykar ut mig själv hela tiden. Som att jag är ett monster som väntar på att döda mig själv. Jag kan inte riktigt ta i det och jag har inte kunnat sätta ord på det heller - rädd för att jag ska verka "för melodramatisk" för alla andras vardag. Jag menar, vem vill vara den personen egentligen? Det är svårt att acceptera att jag mår så, stundvis illa, att jag inte ens vågar gå upp ur sängen, eller att jag för den delen MÅSTE gå upp ur sängen. Ingen balans.
När jag sitter hos min psykolog så är det som om jag inte får ur mig allt jag egentligen vill och behöver säga. Nog för att 45 minuter är lite tid när en har så mycket att prata om. Men det är svårt.
Till och med med det finner jag en stress. Jag är orolig att jag inte ska hinna få ur mig allting innan jag möter monstret. Det är sjukt. Sjukligt. Jag har fått nog av allt det här - ska det inte bli bättre med åren?? Ska en inte kunna hantera och sansa sig med tiden som passerar? Jag tvivlar en del.
Jag föddes i fel kropp, in i en familj som var trasig långt innan jag tog mitt första andetag. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag skäms över det och samtidigt inte alls. Jag vill omfamna det och gå vidare, men kan samtidigt inte riktigt det. Det finns en underton av hopp i mig, men jag vet inte hur jag ska få tag på det. Jag kan bara önska att jag gör det. Jag vill inte dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar