Vad händer om allt jag byggt upp, bara är en falsk trygghet. Att jag följde det sunda förnuftet, huvudet, men inte mina känslor. Att de ligger kvar i någonting annat. Jag flydde, det är jag ganska säker på. Men hur ska jag kunna röra mig framåt med den vetskapen.
Jag ångrade mig? Jag ångrade mig.
Kan jag ha kvar någonting i det här? Får jag behålla något? Det växer en sorg i mig, för allting som jag aldrig vågat stå för, allting som känts. Hur slutar jag att fly från mig själv och mina oändliga barndomstrauman? Jag måste ta itu med dem, det vet jag ju sub-logiskt.
Så börja om från början, igen, och igen, och igen. Jag är trött på att börja om och aldrig komma förbi ruta ett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar