Steget ovanför botten

Du ändrade dig. Du ändrade dig. Du ändrade dig. Du ändrade dig. Lagom i tid för att jag skulle ge upp helt och hållet på dig. Och jag önskar att jag aldrig fått syn på din förändring. Jag önskar så mycket att sanningen hade varit närvarande för oss båda när vi var det. Nu finns inga skäl för något, inte ens en fråga- en syftning eller ett svar. Det känns förfärligt och jag vet inte ens hur jag ska förklara att du kom att betyda så mycket som du gör, för mig. För sådant får en inte engagera sig i när det är slut och en annan kommit in i ens liv. Då ska allt detta föregående engagemang centreras kring denne. 

Men det är bara svårt att låta saker vara. Det har jag aldrig varit särskilt duktig på, och nu när saker kommer upp på nytt är det ännu mer komplicerat. För varje gång som du flimrar förbi i mitt huvud, ifrågasätter jag mig själv. Även om jag alltid landar på fötter så gör det fortfarande ont.

Jag har tappat min förmåga att iaktta andra och dokumentera dem. Tappat viljan till skrivandet, till berättandet. Till det som jag brukade. Tänker mer på mig själv och det är ju någonting bra, men det lämnar många stora skuldkänslor tätt följda av skamkänslor. Och hon som jag älskar, nu, hon som är med mig mer än jag är med henne, fattar inte. Och jag fattar inte varför hon är det, för jag kan inte förstå det fortfarande, men jag blir bättre och bättre på att förstå att det inte behöver vara begripligt jämt. Jag är ett spöke som älskar.

--

Du kan göra det, du klarar det här. Bara lite till. Ungefär där tar luften slut, orken faller därefter och du tänker att allting är kört, vägen går bara neråt då, fastän löpbandet lutar i uppförsbacke. Men du klarar det och allting känns lite bättre. Steget ovanför botten känns så djävulskt sublimt då. Du är på väg tillbaka utan att du vet om det.