torsdag 7 maj 2015

Torsdag 7 Maj 2015

Under en tid nu har jag varit ganska besatt av tanken på att vara motsatsen till mitt biologiska kön; jag är biologiskt kvinna - med allt vad en biologisk kvinnas kropp har.
Jag tänker mycket på min existens; mitt varande. Jag ser mig själv som en ganska medveten person. Men en medveten person som vill korsa de gränser som en tilldelas redan vid födseln, som tilldelas dig sedan när du i medvetenhet kliver in på offentliga toaletter och symbolen på dörren är kjolklädd - som Nina Björk skriver om i "Under det rosa täcket".
Ända sedan jag var liten har jag satt en ganska självklar och egen prägel på min identitet, det vill säga att jag helt och hållet följt ett barns naiva sätt att alltid se på mig själv som en självklar individ. Exempelvis var det inte förrän i åttan som jag verkligen förstod att jag var mobbad. Att jag sågs som annorlunda, att jag inte var "normal". Dvs enligt de föreskrifter som talar om vad normalt borde vara.