onsdag 15 juni 2016

Onsdag 15 juni 2016

- Har du en hög tolerans för att låta andra behandla dig på dåligt vis?
- Nej, eller .. jo, jag har nog det. Jo så är det.
Är det vad allt det här handlar om? Är det så "enkelt"?
Men hur slutar jag låta folk göra övertramp på mig, på mitt?
Vilken strategi är bäst?
Du gör mig nervös, rädd, skapar ett obehag i mig.. Jag är så djävla rädd
för att du ska tycka illa mig, att jag till och med räds uttrycka mina rättigheter.
Min sida av saker och ting. Växte upp och lärde mig undergivenhet som försvarsmekanism, lärde mig motverka alla möjliga strategier som möjligtvis kunnat hålla mig ovan ytan.

Vad gör jag med alla trasiga människor om jag inte är den som kan laga dem?
Jag sörjer varje dag nu. Jag sörjer insikten av att jag inte är räddaren i nöden.
Efter sorgen hoppas jag att modet återuppstår och stärker mig i mina aktiva
val av åtaganden. Att jag inte behöver styras av alla känslor i rummet.

Jag vill bara säga hej. Säga förlåt. Säga att du gjort mig illa. Säga tack.

måndag 13 juni 2016

Måndag 13 juni 2016

West Pride kom till sitt slut och sakta börjar allting fasas ut till vardag igen. Styr hemåt ikväll, hem till terapi och gediget själasökande. Hem till en stad som snurrar så fort att jag ter mig i slow-motion i jämförelse.
Det har varit en trevlig helg, många prövningar.

måndag 6 juni 2016

6 juni 2016

Jag tog mig upp ur sängen idag, i rimlig tid. Det är jag stolt över.
Sommaren börjar torna upp sig och det känns läskigt att veta att jag inte vet hur hösten blir. Samtidigt tror jag att det är nyttigt för mig att inte veta varenda liten sak just nu. Relationer är svåra, terapin är jobbig. Imorgon fortsätter utredningen om min eventuella depression/bipolaritet och efter det åker jag till Göteborg för att delta i West Pride och allt vad det innebär. Jag vet att det kommer finnas känsliga faktorer i Göteborg och jag ska försöka att inte överrumplas av de. Men allt får komma i sänder. Allt jag behöver göra är att andas.

lördag 4 juni 2016

Söndag 5 juni 2016

Vaknar och känner mig trött medan huvudet går på högvarv och har gjort hela natten säkert. Skillnaden nu är medicinen jag äter; den får mig att sova igenom allt. Det är bara ytlig sömn och den känns obehaglig. Men jag ger det tid och hoppas att den intergreras bättre i mitt system i sinom tid.
Den blockerar mig från a, och alla andra. Det känns tråkigt.

Jag har en rad framtidsplaner - eller ja, framtidsönskningar, är väl än mer korrekt.
Vet var jag vill vara på väg om ett år, och det är konstigt. Fast jag tror att jag vetat länge. Jag tänker att det är något bra. A blir nedstämd av att jag vet vad jag vill, för det sätter en kontrast emot hennes känslor och tankar inför framtiden. Jag känner mig skamsen över att jag inte vill kompromissa och släta över mitt. Jag kan inte bekräfta henne- eller någon annan för den delen. Jag har så lite kraft just nu att den inte räcker till annat än mig själv. I min värld tänker jag att de runt omkring borde respektera det. Men jag vet inte. Kanske är jag självisk på fel premisser?

torsdag 2 juni 2016

2 juni 2016 | södersjukhusets foajé

Jag var just hos läkaren och känner mig bara sämre efteråt. Hon lämnar över mig till den vårdgivare som ska reda ut alla frågetecken. Allt jag känner är att jag inte hänger med och att jag inte orkar hänga med heller. Jag är utbränd. Men det vågar jag ju inte säga eftersom jag är en sådan jävla prestationsperson. Jag vill inget hellre än orka allt. Men jag är så trött. Så ledsen. Så okapabel att fortsätta prestera som jag gjort. Jag hatar att allt kommer i efterhand. Att alla ord som jag vill säga blir förmildrade versioner av allt jag egentligen vill säga.

Idag fyller jag år. 26. Jag vet att det är ett år till den dag som jag givit mig själv tid till att se om saker blivit bättre. Men allt med den här dagen får mig att må dåligt. Jag vill bara kunna allt som alla andra kan - ha roligt - gråta - bli arg. Men jag är monoton, stagnant och mina tårar rinner i tystnad.
Förhoppningsvis är det här min botten. Förhoppningsvis blir det bara bättre från och med nu.


Och hey, Frances.
Grattis på födelsedagen!

onsdag 1 juni 2016

1 juni 2016

Känner mig frustrerad. Irriterad. Trött. Trött på människor. Trött på mina relationer. Trött på mig själv för att jag aldrig bearbetar saker ordentligt innan jag går vidare. Det är lika med att inte gå vidare alls. Det är att belasta redan befintlig börda. Jag måste stanna upp. Känna och tala om vad jag känner och inte kompromissa så jävla mycket hela tiden. Sårar mig själv så ohyggligt mycket och går bara ner mig mer och mer. Om jag vill mig själv väl så bör jag sluta behandla mig själv så illa som jag gjort fram till nu.