Jag tänker tvångsmässigt på allt. Allt. Det bryter ner mig och jag vet inte ens om jag kommer kunna bygga upp mig själv igen. Men så vet jag också att jag mår såhär för att det är något jag själv åsamkar mig. Det är den jobbigaste vetskapen av allt tänkbart. För det finns ingen annan att skylla på. Jobbigt.
Jag vet inte hur jag ska börja, vart, varför. Allting känns bara platt när det handlar om mig själv. För jag känner inte mig själv så som jag önskar att jag kände mig själv.
Vill komma tillbaka till att gå upp och gå ut och springa, hänga med vänner och dansa, skriva kreativt och se mening i allt jag gör. Men jag gör inte det och det är hemskt. Jag vet inte hur det kom till det här. Jag hoppas att jag hittar en lösning snart. Ber om det.
Det är mammas födelsedag idag. Grattis mamma.
Jag älskar dig, och oavsett hur det är i din bubbla så
hoppas jag att du inte lider. Du är världens bästa mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar