tag:blogger.com,1999:blog-22878642990135798422023-11-16T04:44:05.017-08:00SEGLARSKORSekvenserAnonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.comBlogger51125tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-2197126621689172292017-08-13T09:53:00.005-07:002017-08-13T09:53:48.774-07:00VakansTomma ögon. Fullt hjärta. Tappade ord och skrivkramp. Frustration.<br />
Vad händer? Behöver ilska, vilja, ord, ögon, skrivlust.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-29009083111791651042017-05-02T02:44:00.001-07:002017-05-02T02:44:17.459-07:002:a Maj, 2017 | GöteborgSvindlande höjder och rusningstrafik. Det känns som om allt snurrar litegrann just nu; allt är lite utom kontroll. Träffar andra människor, som jag egentligen inte känner. Är extrovert och till viss del är det en behaglighet i det. Att inte sitta fast inombords. Samtidigt är jag inte riktigt en extrovert person och kanske köra jag över mig själv en aning.<br />
<br />
Har haft två fina dagar i Göteborg. Hanna har haft två tunga dagar, men jag är glad att jag kunnat vara här för henne. Tror det gjort oss båda gott. Vi pratar ju inte så mycket över telefon längre. Vi är bra på nära håll.<br />
<br />
Ska umgås med Andrea, vi ska äta lunch på stadsbiblioteket. Sedan ska jag till frilagret och träffa Anna och Rebecca. Det kommer kanske bli intensivt. Men jag ska försöka sansa mig en aning. Tiden är alltid begränsad när det handlar om få dagar att umgås med vänner på andra håll.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-47440369360982954782017-04-25T00:38:00.002-07:002017-04-25T00:40:52.591-07:00Tisdag 25 April 2017 Har kastat mig ut i hektiska arbetsprover. Jag färdigställde de första till Steneby och lyckades skicka in dem. Det i sig är en otrolig vinst. Det känns som om jag slog depressionen i magen, och visade att jag visst kan. Men såklart innebär det inte att jag klarar allt. Nu är rädslan tillbaka än mer med en ångest som stundvis lamslår mig. Jag hade en panikattack för två dagar sedan. Den kom från ingenstans medan jag borstade tänderna och skrämde skiten ur mig, rent sagt. Jag blev yr, hyper-ventilerande och det flimrade för ögonen. Fick hjälp att komma i säng. Armarna var bortdomnade för en stund efter det värsta lagt sig. Det var en vidrig upplevelse. Försöker komma underfund med hur jag på bästa sätt kan motverka dessa företeelser. Såklart är steg ett att stanna upp; inse att jag inte kan leva om som alla andra runt omkring mig. Att acceptera det är ingenting jag vill. Det är nog det svåraste i dagsläge. Försöker kanalisera allting in i kreativitet, men det är också svårt. Även om det absolut skulle stärka och gynna det jag gör för ansökningar just nu. Vet inte riktigt. Önskar att allting bara kunde ta en paus, bara för en liten stund. Skulle vilja hämta andan.<br />
<br />
Skrivandet kommer sporadiskt och jag försöker att inte vara så djävulskt pretto och filtrerad. Det spär på mina tankar och får dem att begränsa mig i agerande. Funderar på att åka till Gotland för en stund och bara befinna mig någon annanstans. Är rädd för det också, men det skulle vara skönt att prata om det med familj. För det är dem. Hmm, får känna på det en liten stund till.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-52048208021823090332016-10-27T07:18:00.001-07:002016-10-27T07:18:13.708-07:0027 Oktober 2016 | Ingen vill ta i det. Jag måste!I det trånga utrymme jag fick under min uppväxt<br />
hittade jag ut i en vidare yta. Det pratades mycket om homosexualitet<br />
på ett sätt som gjorde att åhöraren; jag, blev avskräckt. Äcklad.<br />
Homosexuella är sådana som kladdar överallt, som är gränslösa<br />
och kränkande. Det perspektivet gjorde mig säker på att<br />
jag absolut måste hålla mitt avstånd om jag skulle möta en homo.<br />
<br />
Det blev melodramatiskt när jag insåg att jag blev attraherad<br />
av allt annat än heteros. Min pojkvän klängde och kladdade på mig.<br />
Han bad aldrig om tillåtelse och jag gick aldrig med på att ha sex;<br />
det tog slut och jag var lättad. I skolan spreds det rykten bakom min rygg<br />
om mig och hur lesbisk jag var. Jag upplevde mobbning och utstod hån<br />
från alla håll; i tystnad led jag.<br />
Jag ville bara ha roligt med mina vänner, vara en i vänskapskretsen<br />
och få existera på samma premisser som alla andra. Det var nog med att<br />
jag bodde i ett fosterhem för att pappa var periodare och mamma psykiskt<br />
sjuk. Ville lägga allt udda åt sidan och bara slappna av.<br />
<br />
Jag förstod inte hur dåligt jag mådde; inte ens när jag en kväll helt plötsligt<br />
satte ett bälte runt halsen och fick för mig att jag skulle hänga mig i min säng.<br />
14 år. Bara barnet; det barn som varit vuxen i större grad än många vuxna i min<br />
omgivning var. Med kunskaper om sådant som inte ska komma förrän långt senare<br />
i livet. Och där stod jag en torsdagkväll beredd. Matteboken uppslagen på mitt golv<br />
och det var inte ett bekymmer som vägde ner situationen, och rummet kändes lätt.<br />
<br />Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-57910124193131630442016-10-06T08:58:00.001-07:002016-10-06T08:58:28.398-07:00porque no hay pazJag lyckades, efter ett halvår nästan, skicka in allt jag skulle till Försäkringskassan. Det är en jävla bragd. Imorse var jag hos psykologen och jag grät för att jag försöker må bättre men erkände att jag inte mår bra även om det är bättre. Jag utsätter mig själv för en ständig press och kan inte acceptera att jag är sjuk. Att allting har sin gång existerar inte i mitt huvud.<br />
Efteråt stirrade jag ner i mitt knä i cirka 25 minuter och skämdes över att jag inte mår bra. Skämdes. Till och med hos psykologen. Vem är jag ens??<br />
<br />
Någonting helt annat: jag tror att jag faktiskt vill söka till Steneby. Trähantverk.<br />
Vill verkligen komma in på Konstfack så småningom. Men vågar inte påbörja något. Måste ta det sakta, annars blir jag så lätt avtänd på det. Och då händer ingenting och jag kommer återgå till pyssligt mående och behöva klättra upp för den långa jävla stegen igen. Ser på serier nu. Försöker aktivt att inte vara så aktiv. Det är svårt. Klättrar på väggarna.<br />
<br />
E kommer flytta. Det gör mig ledsen. Hon flyttar till Colombia igen.<br />
Jag kommer sakna henne så himla mycket. Men om inte annat så får jag väl åka och hälsa på henne där och liksom i värsta fall tvingas se världen. Är förresten ledsen över att Colombia bröt fredsavtalet. Det suger. Sörjer för de som är utsatta. Kvinnor.<br />
<br />
*S e g e l b å t*<br />
F ra nc esAnonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-32232169523400980602016-10-01T16:03:00.000-07:002016-10-01T16:03:04.496-07:001 oktober 2016Jag tycker att det är jävligt läskigt när oron stillar sig för en stund och jag kan se klart. Då känns det som att jag inte kan hantera det- att jag inte borde kunna lära mig hantera det. För sådan har min lott i livet varit. Och absurditeten i det hela är befäng.<br />
Jag borde bara vara tillfreds med en stunds lugn innan nästa storm drar in.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-38654721432694455832016-09-13T04:22:00.000-07:002016-09-13T04:23:30.312-07:00konvergens / divergens Jag är på gott humör idag och kan ta emot saker. Inte vara parabol och mottaglig. Det är särgående betydelser i de fraseringarna. Den ena tar makten över sig själv medan den andra låter sig övertas. Lite så kan jag se mig själv i mitt varande från dag till dag. Och det faktum att idag är bra är bra för då rusar prestationsjaget in i skuggorna och håller sig där.<br />
<br />
Jag har börjat skriva så sakteliga igen, och det känns så bra. Jag njöt aldrig av det förut, utan såg det bara som en nödvändighet i min dagliga repertoar. Men jag tycker om det idag och jag vill hålla det lilla jag kan vid liv. Jag är märkligt beroende av det. Så låt det få bo kvar, snälla. Låt det stanna.<br />
En rad om dagen om saker som känns, kan så lätt bli två, kan bli tre.<br />
<br />
---<br />
- Du tänker aldrig högt längre, för det du känner när du faller kan ingen förstå.<br />
Tankarna som fått landa så oönskat ärligt på mina sidor genom åren påvisar mitt<br />
ständiga skede. Hur högt upp jag än tycks ta mig, snurrar hjulet ändå på och jag<br />
måste ta mig hela vägen upp igen. Att balansera i det goda och onda av ordens<br />
innerligaste betydelser.<br />
<br />
Livet före detta var aldrig mitt fel, livet nu, är mitt ansvar. Ser andra fälla tårar<br />
för orden de använt och reaktioner de haft och drabbas av ett avund för deras mod.<br />
J a g v i l l i n t e d ö n u.<br />
<br />
Allvarligt. Levande. Lidande. Trevande.<br />
Planerat och degraderat.<br />
Stampar med fötterna och höjer händerna mot skyn.<br />
Sjunger ut och andas in. Stöter bort och håvar in.<br />
<br />
Ta tillbaka alla mina livets besudlade rättigheter.<br />
Rättfärdiga motsättningen av alla andras vilja.<br />
Återbygga ett jag som bejakar livet utan att tänka,<br />
överanalysera det.<br />
<br />
Jag går ut och in i min kropp för att betrakta ur så många perspektiv som möjligt.<br />
Löper varv efter varv. Hjärnan är på väg att gå ur led.<br />
<br />
Taktfull men stillsam, sållar ut alla oviktiga människor som är vanskliga för hälsan.<br />
Tankspritt mottager jag allas och min egen ångest som tack.<br />
<br />
<br />
<br />
Vill vara självständig ...<br />
.... ..<br />
.......<br />
..Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-63324757899691837362016-09-10T13:19:00.001-07:002016-09-10T13:19:35.235-07:00Steget ovanför bottenDu ändrade dig. Du ändrade dig. Du ändrade dig. Du ändrade dig. Lagom i tid för att jag skulle ge upp helt och hållet på dig. Och jag önskar att jag aldrig fått syn på din förändring. Jag önskar så mycket att sanningen hade varit närvarande för oss båda när vi var det. Nu finns inga skäl för något, inte ens en fråga- en syftning eller ett svar. Det känns förfärligt och jag vet inte ens hur jag ska förklara att du kom att betyda så mycket som du gör, för mig. För sådant får en inte engagera sig i när det är slut och en annan kommit in i ens liv. Då ska allt detta föregående engagemang centreras kring denne. <div>
<br /></div>
<div>
Men det är bara svårt att låta saker vara. Det har jag aldrig varit särskilt duktig på, och nu när saker kommer upp på nytt är det ännu mer komplicerat. För varje gång som du flimrar förbi i mitt huvud, ifrågasätter jag mig själv. Även om jag alltid landar på fötter så gör det fortfarande ont.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Jag har tappat min förmåga att iaktta andra och dokumentera dem. Tappat viljan till skrivandet, till berättandet. Till det som jag brukade. Tänker mer på mig själv och det är ju någonting bra, men det lämnar många stora skuldkänslor tätt följda av skamkänslor. Och hon som jag älskar, nu, hon som är med mig mer än jag är med henne, fattar inte. Och jag fattar inte varför hon är det, för jag kan inte förstå det fortfarande, men jag blir bättre och bättre på att förstå att det inte behöver vara begripligt jämt. Jag är ett spöke som älskar.<br /><div>
<br /></div>
</div>
<div>
<br /></div>
<div>
--</div>
<div>
Du kan göra det, du klarar det här. Bara lite till. Ungefär där tar luften slut, orken faller därefter och du tänker att allting är kört, vägen går bara neråt då, fastän löpbandet lutar i uppförsbacke. Men du klarar det och allting känns lite bättre. Steget ovanför botten känns så djävulskt sublimt då. Du är på väg tillbaka utan att du vet om det.</div>
<div>
<br /></div>
Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-45537345684973319602016-09-10T05:12:00.001-07:002016-09-10T05:12:34.163-07:00Lördag 10 September 2016Vad händer om allt jag byggt upp, bara är en falsk trygghet. Att jag följde det sunda förnuftet, huvudet, men inte mina känslor. Att de ligger kvar i någonting annat. Jag flydde, det är jag ganska säker på. Men hur ska jag kunna röra mig framåt med den vetskapen.<br />
<br />
Jag ångrade mig? Jag ångrade mig.<br />
<br />
Kan jag ha kvar någonting i det här? Får jag behålla något? Det växer en sorg i mig, för allting som jag aldrig vågat stå för, allting som känts. Hur slutar jag att fly från mig själv och mina oändliga barndomstrauman? Jag måste ta itu med dem, det vet jag ju sub-logiskt.<br />
Så börja om från början, igen, och igen, och igen. Jag är trött på att börja om och aldrig komma förbi ruta ett.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-68959540822118712732016-07-15T16:09:00.000-07:002016-07-15T16:09:04.905-07:00Lördag 16 Juli, 2016Jag klarar och klarar inte av vissa saker. Många saker. Bland dem att se mig själv vid mod och vilja leva. Det är ingenting som jag kan förklara riktigt. Ibland slår det över och jag har bra dagar som får mig att verkligen må bra i stunderna det sker. Men ändå med någon slags vetskap om att det inte är det som kommer vara i längden. För jag vet ju hur det kommer sluta.<br />
Det är läskigt hur jag tänker i samma mönster, och psykar ut mig själv hela tiden. Som att jag är ett monster som väntar på att döda mig själv. Jag kan inte riktigt ta i det och jag har inte kunnat sätta ord på det heller - rädd för att jag ska verka "för melodramatisk" för alla andras vardag. Jag menar, vem vill vara den personen egentligen? Det är svårt att acceptera att jag mår så, stundvis illa, att jag inte ens vågar gå upp ur sängen, eller att jag för den delen MÅSTE gå upp ur sängen. Ingen balans.<br />
<br />
När jag sitter hos min psykolog så är det som om jag inte får ur mig allt jag egentligen vill och behöver säga. Nog för att 45 minuter är lite tid när en har så mycket att prata om. Men det är svårt.<br />
Till och med med det finner jag en stress. Jag är orolig att jag inte ska hinna få ur mig allting innan jag möter monstret. Det är sjukt. Sjukligt. Jag har fått nog av allt det här - ska det inte bli bättre med åren?? Ska en inte kunna hantera och sansa sig med tiden som passerar? Jag tvivlar en del.<br />
<br />
Jag föddes i fel kropp, in i en familj som var trasig långt innan jag tog mitt första andetag. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag skäms över det och samtidigt inte alls. Jag vill omfamna det och gå vidare, men kan samtidigt inte riktigt det. Det finns en underton av hopp i mig, men jag vet inte hur jag ska få tag på det. Jag kan bara önska att jag gör det. Jag vill inte dö.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-3878375692008486242016-07-12T11:41:00.001-07:002016-07-12T11:41:32.023-07:00Tisdag 12 juli 2016, anxiétéJag hittar och tappar mina meningar hela tiden, min mening, fångar den och släpper den igen. Har stängt av så länge att jag inte vet var mina känslor bor. Förr fann jag dem jämt i orden, kunde skriva dussintals sidor.<br />
<div>
Kanske handlar det bara om överlevnad nu, att inte skapa stordåd. Kanske är det så jag bär med hela livet just nu. Kanske har mina känslor inte gått att omvandla till läsbara meningar. Därför bor bara det konkreta i abstraktion i mina dagböcker. </div>
<div>
Jag vet inte, men jag brukade älska att förlora mig i mina tankar och känslor- brukade stå över så mycket dåligt för att komma åt det där bra; essensen av saker. </div>
<div>
Tyckte alltid att allt var storslaget, såg på allt som en fantastisk möjlighet och levde så. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Det var i början av sommaren som jag förstod det här, när en vän pratade om sina yngre dagar. Om att vara nitton och varje gång som du gick utanför dörren var ett äventyr. Hur en fylla kunde uppfylla så mycket inombords och skapa en sublim lycka och många historier. Eller hur en resa kunde berätta mer om ens liv än en kunde anat. Hen fick mig att sakna den känslan, för den ville jag aldrig döda, men jag kvävde den. Jag vill hitta tillbaka och fortsätta framåt med den.</div>
Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-48179069971176076192016-07-08T09:12:00.001-07:002016-07-08T09:12:38.488-07:00Fredag 8 Juli 2016Jag tänker tvångsmässigt på allt. Allt. Det bryter ner mig och jag vet inte ens om jag kommer kunna bygga upp mig själv igen. Men så vet jag också att jag mår såhär för att det är något jag själv åsamkar mig. Det är den jobbigaste vetskapen av allt tänkbart. För det finns ingen annan att skylla på. Jobbigt.<br />
Jag vet inte hur jag ska börja, vart, varför. Allting känns bara platt när det handlar om mig själv. För jag känner inte mig själv så som jag önskar att jag kände mig själv.<br />
Vill komma tillbaka till att gå upp och gå ut och springa, hänga med vänner och dansa, skriva kreativt och se mening i allt jag gör. Men jag gör inte det och det är hemskt. Jag vet inte hur det kom till det här. Jag hoppas att jag hittar en lösning snart. Ber om det.<br />
<br />
<br />
Det är mammas födelsedag idag. Grattis mamma.<br />
Jag älskar dig, och oavsett hur det är i din bubbla så<br />
hoppas jag att du inte lider. Du är världens bästa mamma.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-10150422991055412982016-07-06T05:02:00.001-07:002016-07-06T05:02:41.632-07:00Onsdag 6 juli 2016Är i Göteborg - staden på G som tågmästaren så fint uttryckte det på vägen ner. Öh va? I alla fall så är det föga stabilt i mig nu. Känner mig som en gungbräda. Och det talar för sig självt. Har spenderat mycket tid med A-S, och det har varit fint. Men jag kan inte sluta se mig om över axeln - ifall att I skulle vara i närheten. Vilket ju är absurt för Göteborg är inte så litet. Och hen har väl ändå vettigare saker för sig. Vad vet jag egentligen? Undrar när jag ska komma ur allt det här. Som om tiden i mig har stannat upp när jag är här. Fine, det kan jag på sätt och vis köpa, men det är trist. Måste sluta fly.<br />
<br />
Ikväll ska jag träffa H på pub med hens vänner. Känns kul, och samtidigt asjobbigt. Hen sa att det var ok att dra med folk. Jag vet inte om jag vill dra med A-S bara. Tycker det är jobbigt att behöva fokusera på hen och allt annat. Det känns heller aldrig som om jag är tillräcklig när vi är ute tillsammans - hen vill alltid bråka över småsaker och det gör mig trött. Jag vet inte, kanske över driver jag scenarion? Vet ej.<br />
<br />
Vill höra av mig till DD, men vet inte om hon är trött på mig eller om hon bara givit upp på mitt sätt att vara nostalgisk hela tiden. Jag har betett mig galet, säkert. Men jag kan inte göra saker ogjorda. Kan bara försöka behålla mig bättre. Ska försöka göra det.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-59315271744691990182016-06-15T14:38:00.001-07:002016-06-15T14:38:58.074-07:00Onsdag 15 juni 2016- Har du en hög tolerans för att låta andra behandla dig på dåligt vis?<br />
- Nej, eller .. jo, jag har nog det. Jo så är det.<br />
Är det vad allt det här handlar om? Är det så "enkelt"?<br />
Men hur slutar jag låta folk göra övertramp på mig, på mitt?<br />
Vilken strategi är bäst?<br />
Du gör mig nervös, rädd, skapar ett obehag i mig.. Jag är så djävla rädd<br />
för att du ska tycka illa mig, att jag till och med räds uttrycka mina rättigheter.<br />
Min sida av saker och ting. Växte upp och lärde mig undergivenhet som försvarsmekanism, lärde mig motverka alla möjliga strategier som möjligtvis kunnat hålla mig ovan ytan.<br />
<br />
Vad gör jag med alla trasiga människor om jag inte är den som kan laga dem?<br />
Jag sörjer varje dag nu. Jag sörjer insikten av att jag inte är räddaren i nöden.<br />
Efter sorgen hoppas jag att modet återuppstår och stärker mig i mina aktiva<br />
val av åtaganden. Att jag inte behöver styras av alla känslor i rummet.<br />
<br />
Jag vill bara säga hej. Säga förlåt. Säga att du gjort mig illa. Säga tack.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-40547642655076697812016-06-13T05:31:00.001-07:002016-06-13T05:31:36.721-07:00Måndag 13 juni 2016West Pride kom till sitt slut och sakta börjar allting fasas ut till vardag igen. Styr hemåt ikväll, hem till terapi och gediget själasökande. Hem till en stad som snurrar så fort att jag ter mig i slow-motion i jämförelse.<br />
Det har varit en trevlig helg, många prövningar.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-21867958738414959332016-06-06T01:48:00.001-07:002016-06-06T01:48:37.315-07:006 juni 2016Jag tog mig upp ur sängen idag, i rimlig tid. Det är jag stolt över.<div>
Sommaren börjar torna upp sig och det känns läskigt att veta att jag inte vet hur hösten blir. Samtidigt tror jag att det är nyttigt för mig att inte veta varenda liten sak just nu. Relationer är svåra, terapin är jobbig. Imorgon fortsätter utredningen om min eventuella depression/bipolaritet och efter det åker jag till Göteborg för att delta i West Pride och allt vad det innebär. Jag vet att det kommer finnas känsliga faktorer i Göteborg och jag ska försöka att inte överrumplas av de. Men allt får komma i sänder. Allt jag behöver göra är att andas.</div>
Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-14590811204132031532016-06-04T21:53:00.003-07:002016-06-04T21:53:27.585-07:00Söndag 5 juni 2016Vaknar och känner mig trött medan huvudet går på högvarv och har gjort hela natten säkert. Skillnaden nu är medicinen jag äter; den får mig att sova igenom allt. Det är bara ytlig sömn och den känns obehaglig. Men jag ger det tid och hoppas att den intergreras bättre i mitt system i sinom tid.<br />
Den blockerar mig från a, och alla andra. Det känns tråkigt.<br />
<br />
Jag har en rad framtidsplaner - eller ja, <i>framtidsönskningar</i>, är väl än mer korrekt.<br />
Vet var jag vill vara på väg om ett år, och det är konstigt. Fast jag tror att jag vetat länge. Jag tänker att det är något bra. A blir nedstämd av att jag vet vad jag vill, för det sätter en kontrast emot hennes känslor och tankar inför framtiden. Jag känner mig skamsen över att jag inte vill kompromissa och släta över mitt. Jag kan inte bekräfta henne- eller någon annan för den delen. Jag har så lite kraft just nu att den inte räcker till annat än mig själv. I min värld tänker jag att de runt omkring borde respektera det. Men jag vet inte. Kanske är jag självisk på fel premisser?<br />
<br />Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-56311752339563875462016-06-02T00:35:00.001-07:002016-06-02T00:35:35.296-07:002 juni 2016 | södersjukhusets foajé Jag var just hos läkaren och känner mig bara sämre efteråt. Hon lämnar över mig till den vårdgivare som ska reda ut alla frågetecken. Allt jag känner är att jag inte hänger med och att jag inte orkar hänga med heller. Jag är utbränd. Men det vågar jag ju inte säga eftersom jag är en sådan jävla prestationsperson. Jag vill inget hellre än orka allt. Men jag är så trött. Så ledsen. Så okapabel att fortsätta prestera som jag gjort. Jag hatar att allt kommer i efterhand. Att alla ord som jag vill säga blir förmildrade versioner av allt jag egentligen vill säga.<br />
<br />
Idag fyller jag år. 26. Jag vet att det är ett år till den dag som jag givit mig själv tid till att se om saker blivit bättre. Men allt med den här dagen får mig att må dåligt. Jag vill bara kunna allt som alla andra kan - ha roligt - gråta - bli arg. Men jag är monoton, stagnant och mina tårar rinner i tystnad.<br />
Förhoppningsvis är det här min botten. Förhoppningsvis blir det bara bättre från och med nu.<br />
<br />
<br />
Och hey, Frances.<br />
Grattis på födelsedagen!Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-85088551827771325752016-06-01T11:08:00.000-07:002016-06-01T11:08:03.496-07:001 juni 2016Känner mig frustrerad. Irriterad. Trött. Trött på människor. Trött på mina relationer. Trött på mig själv för att jag aldrig bearbetar saker ordentligt innan jag går vidare. Det är lika med att inte gå vidare alls. Det är att belasta redan befintlig börda. Jag måste stanna upp. Känna och tala om vad jag känner och inte kompromissa så jävla mycket hela tiden. Sårar mig själv så ohyggligt mycket och går bara ner mig mer och mer. Om jag vill mig själv väl så bör jag sluta behandla mig själv så illa som jag gjort fram till nu.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-6499606507269306872016-05-27T11:30:00.001-07:002016-05-27T11:30:14.687-07:0027:e Maj 2016Det känns helt enastående att kunna ha en vald relation med min storasyster. Eller, snarare att välja var vi möts, hur vi möts och på lika villkor. Inga gränser överskrids och total ärlighet ligger till grund för allting. Hon bad om ursäkt för mycket och det gjorde även jag ikväll. Och jag kunde berätta ofiltrerat hur mina känslor är just nu och hur mitt mående påverkas av det i längden.<br />
Jag fick erkännande för att jag valt att hantera vissa saker på ett sätt och det är nytt, det är stort. Innan har jag alltid varit 'suset', ända sedan jag föddes. Allas minsting som osäkert vandrat genom livet.<br />
Smeknamnet i sig kan ses som något symboliskt. Ett sus; ljud av en rörelse - någonting som inte går att ta på. Och jag ska inte ljuga, jag har accepterat allas bild av mig och blivit den. Och nu kan jag inte göra det mer.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-77860289645893653762016-05-26T05:27:00.003-07:002016-05-26T05:27:25.433-07:0026 Maj 2016Äh. Vad vet jag om livet.<br />
Det får bli som det blir och<br />
Om jag blir över så blir jag det.<br />
Jag kan ändå inte ändra på<br />
Det faktumet.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-22469917454539147182016-05-04T03:27:00.001-07:002016-05-04T03:27:08.270-07:00Idag och och idag och första majDet känns som om jag står stilla i all typ av möjlighet att utvecklas, och jag vet att jag gör det för att jag aldrig har energi till någonting. Jag har ingen aning om hur saker ska lösa sig framöver, men jag låter händerna vandra över tangenterna och orden får väl bli samma dammiga som förut. Men jag är inte samma person. Jag försöker bevisa det för alla andra och mig själv; det tycks inte nå utanför mitt huvud, utanför mig.<br />
Stötte på I i lördags, det kändes. Det är över nu och alla är på andra sidan av saker. Mitt fel är allt som är. Det är okej antar jag. Tydligen vill folk tro på en sida för att göra det enkelt. Jag vet att jag inte gjort mer fel än I, och det är jobbigt att vara ensam i det. Men så är det.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-3688015723039886272016-03-26T09:17:00.001-07:002016-03-26T09:17:11.476-07:00Lördag 26 Mars 2016, Gotland Far hem över havet. Gotlandsfärjan är en sådan samtida typikalitet.<br />
Familjer och vänner och kärlekar färdas. Ett enda kluster.<br />
För mig är återvändo totalt, krampaktigt och ångestframkallande.<br />
<br />
Samtidigt som jag sitter i min kropp och försöker kbt:a mig själv, tappar någon bort sitt barn och det skanderas i högtalarna och en annan har inte stängt av billarmet och det skriker i samklang med informationsmeddelande som deklarerar den skyldige. Ingen stress, tänker jag. Men jag är på väg hem där det förflutna fortfarande bor.Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-75034810002212846782016-03-18T13:14:00.001-07:002016-03-18T13:14:09.967-07:00Fredag 18 Mars 2016Tre år från nu, börjar idag. Börjar med att vända mitt sinne till det av en positiv persons livsåskådning och självskådares. En halvtimme var morgon vore mitt liv mer åtkomligt för mig själv, för min kropp bortom mitt sinne. För mina känslor att flöda. <div>
Jag såg mina visioner, om än ännu grumliga och matta konturer av någonting som vore fantastiskt.</div>
<div>
Men det kräver av mig, en villig het i det totala, att lämna över och hålla tillit till att denna, min högre kraft får ha sin värkan på mig och i alla mina angelägenheter. Detta hopp som tycks mig ligga på botten, måste få stiga till ovan ytan och högt mot den molnbeklädda sky som svindlar min blick när jag lutar huvudet bakåt för att titta på den. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Jag måste ge mig det här själv. Ingen annan kan ge mig detta.</div>
<div>
Låt hoppas att jag har kraft att släppa taget nu. Jag vill inget hellre.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Tack</div>
Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2287864299013579842.post-28631911069118774752016-03-14T12:03:00.002-07:002016-03-14T12:03:23.841-07:00Måndag, 14 Mars 2016Hon är en sådan som klarar sig. En som blivit uppväxt med att saker inte är så farliga. Det finns ju alltid någon i ens närhet som haft det tillsynes värre. Så har de uttryckt sig. De har ingen aning om hur kostsamma alla dessa undanflykter är idag.<br />
<br />
Hur kan redan trasigt gods, hanteras; levereras med varsamma händer? Jag snurrar i mina oändliga tankar och kan inte riktigt se; alla trådar är röda. Jag är leds alla spiraler, alla onda cirklar.<br />
Ibland är jag rädd att jag lurar mig själv i det här, att jag intalar mig själv att det inte är så farligt.<br />
<br />
<br />
Jag är nervös inför torsdagens möte, vad det ska innebära för mig. Och någonstans känner jag mig falsk; som om jag ropat varg en gång för mycket. Önskar att jag visste vad jag höll på med.<br />
<br />Anonymoushttp://www.blogger.com/profile/15304213869449894141noreply@blogger.com0