torsdag 27 oktober 2016

27 Oktober 2016 | Ingen vill ta i det. Jag måste!

I det trånga utrymme jag fick under min uppväxt
hittade jag ut i en vidare yta. Det pratades mycket om homosexualitet
på ett sätt som gjorde att åhöraren; jag, blev avskräckt. Äcklad.
Homosexuella är sådana som kladdar överallt, som är gränslösa
och kränkande. Det perspektivet gjorde mig säker på att
jag absolut måste hålla mitt avstånd om jag skulle möta en homo.

     Det blev melodramatiskt när jag insåg att jag blev attraherad
av allt annat än heteros. Min pojkvän klängde och kladdade på mig.
Han bad aldrig om tillåtelse och jag gick aldrig med på att ha sex;
det tog slut och jag var lättad. I skolan spreds det rykten bakom min rygg
om mig och hur lesbisk jag var. Jag upplevde mobbning och utstod hån
från alla håll; i tystnad led jag.
Jag ville bara ha roligt med mina vänner, vara en i vänskapskretsen
och få existera på samma premisser som alla andra. Det var nog med att
jag bodde i ett fosterhem för att pappa var periodare och mamma psykiskt
sjuk. Ville lägga allt udda åt sidan och bara slappna av.

Jag förstod inte hur dåligt jag mådde; inte ens när jag en kväll helt plötsligt
satte ett bälte runt halsen och fick för mig att jag skulle hänga mig i min säng.
14 år. Bara barnet; det barn som varit vuxen i större grad än många vuxna i min
omgivning var. Med kunskaper om sådant som inte ska komma förrän långt senare
i livet. Och där stod jag en torsdagkväll beredd. Matteboken uppslagen på mitt golv
och det var inte ett bekymmer som vägde ner situationen, och rummet kändes lätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar