söndag 7 februari 2016

Vilja/Ovilja Söndag 7 Februari 2016

Det är inte som det brukade, när jag kommer tillbaka till den här staden. Alla flyger för vinden och är drivna åt varsina håll. Jag sitter som cementerad - i alla fall känns det så. Fast jag vet att det inte är särskilt rättvist av mig eller emot mig själv att tänka så. Vem är jag att ha fördomar.
Mina vänner sliter hårt, ja. Men det betyder inte att livet inte är stillastående för det. Och egentligen, vad är det för fel med det i sådana fall? Jag tycker om att stå stilla - jag behöver stå stilla nu.
    För några veckor sedan kunde det varit sista gången som jag hade en stillastående vardags-dag, och just då hade jag kunnat se att det vore skönt. Men A-S sa att jag är naiv, självisk och hjärtlös (i andra ord) om jag väljer lättnad över svårighet i det här, då jag refererade till det hela som en lek jag helst ville stå utanför. Hon sa: Det är inte som när du var liten, du kan inte hoppa in i leken igen när du känner för det.
Just då tänkte jag bara på det med värme och självklarhet, för jag ville verkligen gå ur leken. Allting annat kändes oviktigt, och det skulle inte spela någon roll om jag var självisk. Omvandlade det till min rätt att på ett sjukligt sätt tänka att jag kunde få "unna" mig det här.

Det är så skevt hur en liten sak kan få ett fokus att skifta så hårt och helt plötsligt bestämma över allting annat. Det är nästan som att någon tar ens kropp i besittning och stretar en emot så motarbetas det med dubbel styrka. Och jag kan inte säga att jag mår särskilt bra bara för att jag är på en annan plats än för några veckor sedan. För ingenting försäkrar mig om att jag kommer hålla det ifrån mig.
Jag har börjat uppmärksamma den där lilla rösten i mig som inget hellre vill än att leva. Den sitter långt inne, men den är där. Och jag uppskattar den.
Jag bara hoppas att jag väljer den över den som vill motsatsen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar