Jag har fått livet.
Det danar för mig när jag tillåter mig själv att vara ärlig mot de runt omkring mig
om hur jag mår. Jag kan inte sluta vara ärlig då. Det tycker jag är bra. I ord brukade jag aldrig vara oärlig mot någon. Det var innan krasch ett, två, tre hände och jag knappt kunde hålla ihop mig själv. Så i ett försök att göra det lät jag mig själv tro att alla trasiga bitar skulle hållas ihop av ett lim som i metafor är alla ord, känslor och tankar. Det fungerade inte. Det vilseledde mig och körde mig ännu längre ner med ansiktet mot den fasta hårda botten.
Jag inser alltid lite försent att jag kanske borde sagt något. För i efterhand är det alltid lättast att vara klok och säga så kloka saker till sig själv. Jag vet att det är mitt sätt att be mig själv om förlåtelse och det är bra, men för varje gång som komma skall, måste jag försöka prata istället för att tro att det inte tjänar någonting till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar