Jag balanserar mellan berg och dalar; varje dag är en pers. Jag hoppades att jag aldrig skulle behöva hamna här igen. Även om det inte är riktigt lika illa som förra året så känns det med all ny vetskap ändå som det värsta tänkbara. Och det är ju klart. Jag håller ju på lära mig hur jag ska balansera saker i livet just nu.
Jag var i helgen hemma i kollektivet i Göteborg. Hemma. Det känns så overkligt. Det var längesedan jag kunde identifiera någonting som mitt - om ens någonsin. Och att få bo med människor som jag vill bo med, som vill bo med mig. Jag kan inte riktigt förstå allting just nu, hur mycket gott som kommit till i mitt liv. Jag är glad för det, men också livrädd. Rädd för att misslyckas, rädd för att något bara måste gå fel för att allt gått så bra. Jag försöker tänka att det inte måste gå dåligt alls; det är svårt. Givetvis är det i det också viktigt att tillåta fel, om det skulle råka bli så. Jag kan inte vara perfekt. Jag vill inte leva hårddraget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar