torsdag 26 mars 2015

Torsdag 26 Mars 2015

Att känna mig på plats i mig själv. Att vara medveten i mitt görande. Det har aldrig känts så med någon, jag har alltid gjort mig till en skugga som följt, eller rättfram och hänsynslös. Sen träffade jag dig. Du dansade mellan skugga och att vara rättfram, konstant ambivalent, orädd för balansen.
Allteftersom tiden gick blev vi mer och mer konstanta roller; du blev en skugga och jag ångade på. Den rollen jag klev i var aldrig en jag kände mig bekväm med. Jag sökte konstant efter utvägar, sökte lyfta dig till ljuset och istället få vara skuggan. Det var ju så mycket enklare.
Men det var som om det var omöjligt att vara annat än hänsynslös. Det gjorde ont i mig och jag stretade emot allt jag förmådde. Du gjorde vad du kunde, det förstår jag.
Jag ville bara dö. Hellre det än att fortsätta som jag gjort. Jag mådde sämre och sämre, kunde inte längre göra något bra. Allt kändes fel, allt gjorde ont. Så jag gav upp tillslut.

Det fick bli som det blev, helt enkelt. En kan inte göra så mycket mer när det går käpprätt neråt. Var hen för sig själv är det enda resonemanget en kan ta till sig. I alla fall var det så för mig. Du försökte dra mig tillbaka och jag är lite arg på dig för det, det var inte din uppgift. Du skulle sett till dig själv.
- Men det är det värsta med att stå bredvid; en kan inte göra mer än att visa att en finns där för personen ifråga, som mår dåligt. Det skapar en hopplöshet som känns värdelös. Det är smärtsamt att se på när någon kraschar.
Och det är just där jag befinner mig nu. Jag ser på medan du kraschar och det finns inget jag kan göra för att underlätta för dig. Jag kan bara finnas och respektera din sårbarhet. Och om du ber mig, hjälpa dig med de saker som du vet att du inte ensam klarar av.

Dina tårar gjorde mig så ont att se i helgen. Men du läker, det är därför dem kommer i en sådan ansenlig mängd. Du vet det inte ännu, men saker håller på och blir bättre. Och du kommer bli ok, jag med. Vi kommer bli ok.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar