Ödet leker med mig, med min bild av verkligheten. Jag förvirrar mig över situationer och henniskor i i dem. Jag kan inte utmäta verkligheten i dem - dagdrömmarna är mer lockande när livet drar mig neråt. Nittio procent av livet är ljust och den där tioprocentsenheten är så bombastisk och övertalande. Jag förstår inte hur det kan vara så.
Någonstans vill jag nog inte det heller förstå den delen; men den är. Därför är också jag.
Det hela är ett väldigt Jean-Paul Sartre-filosofiskt, halvrealistiskt och naivt tonårssätt att tänka om livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar