En besatthet föder en annan. Hon talar och jag skriver så det svider om fingertopparna. Berättelsen är för mig så rörande att jag inte kan överge den i första taget. Den är så universellt applicerbar i livets nutida skeenden. Hopplösheten, och hoppet, som ändå bor i den.
För övrigt ter sig livet himla konstigt just nu. Saker liksom faller på plats. Över det får jag panik och tror inte på det som faktiskt sker. Ett praktexemplar är att mina planer på att flytta till Göteborg inte bara är lösa planer längre. Jag står med på ett bostadskontrakt på ett hus tillsammans med tre andra. Och ändå tror jag inte på att saker kommer hända.
I Stockholm jobbar jag och stressar över att skaffa ett jobb i Göteborg lagom till jag beger mig. Det är så enkelt att inte tro på sig själv. Eller jag upplever det så i alla fall. Jag tror det är rädslan för att lyckas som skrämmer mig. Att lyckas har alltid kommit med bakslag förr. Även om jag är rädd så tror jag någonstans den här gången att saker inte kommer med bakslag.
Men självfallet måste jag motarbeta mig själv lite innan mina insikter tillkommer. Lära mig mina läxor och så vidare. Som det här med att jag inte är ett dugg sugen på att träffa någon i en annan stad. Ändå går jag och träffar människor som absolut inte kommer bo i samma stad som jag.
Snacka om att vara expert på att göra det svårt för mig själv. Något ska en väl bekymras över?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar