Vad ser du i mig? Och varför ser du inte det jag ser? Jag kan många stora ord, men jag kommer aldrig att ta mig längre än nu, i livet. Det säger mycket om mig. Det förklarar inte ens en nano-del av dig. För du är velig och rädd och saker kan vara luddiga. Men aldrig låter du så säker som när du säger att du älskar mig.
Till och med när du är arg på mig, och det känns som om mina fel får marken under oss att rämna, säger du att du älskar mig. Och inte ett tvivel varken syns eller hörs.
Hur gör du det? Du säger att du är dränerad och inte kan göra något av värde. Och ändå berättar du gång på gång hur mycket du älskar mig. Och jag undrar, om du någonsin tänker på dig själv?
Jag känner mig skamsen, för att jag inte har ord över efter en arbetsdag, för att jag inte kan hålla om dig när du säger att du saknar mina armar, för att jag är vass och hård när du försöker. Jag önskar att jag kunde förklara för dig hur lite det är ditt fel; att jag alltid vill allt det där, att jag vill vara mjuk och varm med dig, mot dig.
Tanken på att varje dag komma närmare ett slut med dig, skrämmer mig. Jag är livrädd för att du inte kommer orka med hur jag är och vart jag kommer ifrån. Att det ska väga för tungt att inte få den närheten som du i ett förhållande vill ha. Jag är rädd för att min kärlek aldrig kommer räcka, för att den aldrig gjort det.
Under tiden är du ovetandes kuvad under en kluven själs totala självhat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar