Dig kommer jag ofta tillbaka till i sinnets stilla vrår. Du pratar sävligt och leker svår. Egentligen vill du nog inte vara svår, men det är så vi lärt oss att kommunicera. Vi skrider till handling snabbast möjligt så inga tankar får plantera några frön, inga känslor får växa fram. Mina gör det ändå, det gör dem alltid. Ger alltid bort mig själv innan någon hunnit fråga. Frågar alltid innan ni hunnit känna. För du är inte den enda.
Var jag måhända modigare för ett par år sedan? Eller har jag lärt mig att allt flanerande var till följd av ett förtryck som mina tankar utsatte min kropp för? För jag tycks stå stilla nu. Alla mina tankar är inte alltid ett kluster nuförtiden. Orden reder ibland ut trasslet. Vem hade kunnat ana det!?
Men jag tar på det som varit, vidrör det som vore det en älskares sköra hud. Jag vidrör också döden, som jag förstått har vandrat med mig sedan fjorton års ålder. Bara barnet. Men jag säger inte längre farväl, för så kan jag inte leva - längre bort än metern framför mig.
Förr brukade jag tänka att det gick upp, upp, upp endast för att falla. Och vissa dagar är ett evigt fallande, utan någon som helst sikt mot en botten. Och det tackar jag för. Vill inte leka svår, för det är inte särskilt trevligt att vara den som är den. Känslorna får visa sig utanpå om det känns inuti.
Du berörde mig och därför kunde jag inte släppa dig. Trodde du var en någon att rädda. Du behövde aldrig räddas. Du gjorde inget skäl för det sätt du utgav dig för att vara; varför kunde du inte bara säga nej? Du ville väl. Och ändå blev det fel.
En handlar så som en blir behandlad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar