Jag känner att min energi har en väldig förmåga att ligga på plus minus noll, ungefär. Att livet är statiskt. Det är svårt att pika, ingenting tycks ta sig igenom den skyddande hinna som jag på något omaka vänster lyckats bädda in mig i. Jag skulle inte säga att allt är totalt stagnerat, men nära på.
Igår åkte jag hemifrån ganska tidigt på förmiddagen till Bellevue, till I. Vi hade redan förra veckan bestämt att vi skulle ses och prata igenom saker och ting, komma till någon slags punkt. Jag var där fem i elva och ringde på hennes dörr. Hon tog sin lilla tid, men öppnade tillslut.
Min nervositet var olidlig - jag svettades som ett djur redan innan jag knutit upp mina gympaskor.
I verkade förhållandevis lugn, och frågade hur jag mådde och omfamnade mig varmt samtidigt. Jag sade som det var, att jag var ok.
Väl färdig med avlägsnandet av ytterkläder, tog jag mig frihet att förse mig själv med vatten och sedan slå mig ned i hennes soffa. I betraktade mig grundligt och log och rynkade pannan om vartannat. Jag log emot henne också, nästan hela tiden. Jag kan inte annat när hon ser på mig så som bara hon kan. Det är något som nog alltid kommer hänga kvar. I alla fall så småpratade vi och uppdaterade varandra om livet i största allmänhet och det var ganska lättsamt att inte behöva djupdyka i jobbiga saker direkt. Men jag slog mig sedan ner vid hennes matbord och hon tittade fundersamt på mig och undrade om jag tänkt sitta där, varpå jag svarade ja.
Så I gjorde mig sällskap mittemot mig och frågade om vi skulle prata, återigen svarade jag ja. Och vi började prata, jag var nog ganska brysk i min framtoning nu när jag tänker efter. Antagligen för att jag försökte distansera mig till allt för att på så vis kunna säga det jag hade att säga henne.
Efter en stund undrade I om vi inte kunde slå oss ned i soffan istället. Så vi gjorde det båda två och fortsatte därefter vår konversation, varvat med nervösa skratt som resultat av nervösa skämt eller observationer av hennes kaniner som röjde i sin bur alldeles intill soffan. I, hade, fick jag veta, bestämt sig för att hon ville satsa på oss. Detta till trots att allt hon tidigare sagt, varit sårad och icke-förlåtande. Detta kom som en chock för mig och mitt hjärta hoppade nästan ur bröstet på mig. Även om jag kunnat ana detta, kunde jag i verklighet inte riktigt föreställa mig att det faktiskt skulle kunna vara en realitet. Att jag skulle få en andra chans. Det började jag tro redan i december, och sedermera någonstans accepterat. Men det är klart att jag inget hellre ville var att hänge mig åt detta, och säga att vi skulle försöka igen, att allt skulle bli bra. Men så blev jag påmind av mig själv om allt jag tänkt ut, allt jag distanserat mig till, allt jag försökt att upprätthålla och behöll mitt lugn och sade att jag inte kunde. Att jag inte klarar av det. Att jag inte tror på oss just nu, till följd av vår historik och mående i samspel. I blev såklart fruktansvärt ledsen, och det förstår jag. Det gjorde mig också ledsen att höra dem orden komma ur min mun, men det var som om kroppen och hjärnan sa ifrån åt mig, som om en liten del av mig, någon slags känslomässig, autopilot-funktion aktiverades.
I vill inte träffa mig mer, inte på väldigt länge allra helst, misstänker jag. Jag förstår det och respekterar det, men det gör ont. Det gör så otroligt ont att stänga den här dörren. Men jag måste för mitt - för hennes och för allas i vår närhets välbefinnande. Vår tid är inte nu. Kanske har den sprungit oss förbi helt, eller också kanske den ligger för oss längre fram i tiden. Jag kan omöjligt veta det nu, men jag vet att den inte är här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar