Statiska känslor

Lyssnar på musik och fastnar i tankar, tankar leder mig till känslor som jag trodde jag blivit av med. Ångest över känslorna och skuld, skam. En ensamhet som aldrig gapat så, aldrig någonsin har den ekat för mitt inre utan att markera och ärra.

Torsdag 7 Maj 2015

Under en tid nu har jag varit ganska besatt av tanken på att vara motsatsen till mitt biologiska kön; jag är biologiskt kvinna - med allt vad en biologisk kvinnas kropp har.
Jag tänker mycket på min existens; mitt varande. Jag ser mig själv som en ganska medveten person. Men en medveten person som vill korsa de gränser som en tilldelas redan vid födseln, som tilldelas dig sedan när du i medvetenhet kliver in på offentliga toaletter och symbolen på dörren är kjolklädd - som Nina Björk skriver om i "Under det rosa täcket".
Ända sedan jag var liten har jag satt en ganska självklar och egen prägel på min identitet, det vill säga att jag helt och hållet följt ett barns naiva sätt att alltid se på mig själv som en självklar individ. Exempelvis var det inte förrän i åttan som jag verkligen förstod att jag var mobbad. Att jag sågs som annorlunda, att jag inte var "normal". Dvs enligt de föreskrifter som talar om vad normalt borde vara.

Måndag 20 April 2015

Se hur livets begynnelse och livets slut färdas med samma tåg. Hur slutet har ett konstant flöde av ord, som vore den medveten om att de strax ska ta slut. Se på begynnelsen, hur den slumrar tryggt ovetandes om den andra. Livet ligger för den, väntar på den iver som strax ska vakna. Oroar sig inte alls över att ha tid till allt som komma skall.

Fredag 17 April 2015

Jag känner att min energi har en väldig förmåga att ligga på plus minus noll, ungefär. Att livet är statiskt. Det är svårt att pika, ingenting tycks ta sig igenom den skyddande hinna som jag på något omaka vänster lyckats bädda in mig i. Jag skulle inte säga att allt är totalt stagnerat, men nära på.

Igår åkte jag hemifrån ganska tidigt på förmiddagen till Bellevue, till I. Vi hade redan förra veckan bestämt att vi skulle ses och prata igenom saker och ting, komma till någon slags punkt. Jag var där fem i elva och ringde på hennes dörr. Hon tog sin lilla tid, men öppnade tillslut.
Min nervositet var olidlig - jag svettades som ett djur redan innan jag knutit upp mina gympaskor.
I verkade förhållandevis lugn, och frågade hur jag mådde och omfamnade mig varmt samtidigt. Jag sade som det var, att jag var ok.

Väl färdig med avlägsnandet av ytterkläder, tog jag mig frihet att förse mig själv med vatten och sedan slå mig ned i hennes soffa. I betraktade mig grundligt och log och rynkade pannan om vartannat. Jag log emot henne också, nästan hela tiden. Jag kan inte annat när hon ser på mig så som bara hon kan. Det är något som nog alltid kommer hänga kvar. I alla fall så småpratade vi och uppdaterade varandra om livet i största allmänhet och det var ganska lättsamt att inte behöva djupdyka i jobbiga saker direkt. Men jag slog mig sedan ner vid hennes matbord och hon tittade fundersamt på mig och undrade om jag tänkt sitta där, varpå jag svarade ja.
Så I gjorde mig sällskap mittemot mig och frågade om vi skulle prata, återigen svarade jag ja. Och vi började prata, jag var nog ganska brysk i min framtoning nu när jag tänker efter. Antagligen för att jag försökte distansera mig till allt för att på så vis kunna säga det jag hade att säga henne.

Efter en stund undrade I om vi inte kunde slå oss ned i soffan istället. Så vi gjorde det båda två och fortsatte därefter vår konversation, varvat med nervösa skratt som resultat av nervösa skämt eller observationer av hennes kaniner som röjde i sin bur alldeles intill soffan. I, hade, fick jag veta, bestämt sig för att hon ville satsa på oss. Detta till trots att allt hon tidigare sagt, varit sårad och icke-förlåtande. Detta kom som en chock för mig och mitt hjärta hoppade nästan ur bröstet på mig. Även om jag kunnat ana detta, kunde jag i verklighet inte riktigt föreställa mig att det faktiskt skulle kunna vara en realitet. Att jag skulle få en andra chans. Det började jag tro redan i december, och sedermera någonstans accepterat. Men det är klart att jag inget hellre ville var att hänge mig åt detta, och säga att vi skulle försöka igen, att allt skulle bli bra. Men så blev jag påmind av mig själv om allt jag tänkt ut, allt jag distanserat mig till, allt jag försökt att upprätthålla och behöll mitt lugn och sade att jag inte kunde. Att jag inte klarar av det. Att jag inte tror på oss just nu, till följd av vår historik och mående i samspel. I blev såklart fruktansvärt ledsen, och det förstår jag. Det gjorde mig också ledsen att höra dem orden komma ur min mun, men det var som om kroppen och hjärnan sa ifrån åt mig, som om en liten del av mig, någon slags känslomässig, autopilot-funktion aktiverades.
I vill inte träffa mig mer, inte på väldigt länge allra helst, misstänker jag. Jag förstår det och respekterar det, men det gör ont. Det gör så otroligt ont att stänga den här dörren. Men jag måste för mitt - för hennes och för allas i vår närhets välbefinnande. Vår tid är inte nu. Kanske har den sprungit oss förbi helt, eller också kanske den ligger för oss längre fram i tiden. Jag kan omöjligt veta det nu, men jag vet att den inte är här och nu.

Fredag 10 April 2015

Stressen står mig upp till halsen. Den är inte rolig, men den är ändå. I helgen är det projekt på gång, Kvarnen åker till Jönköping för inspelning och roliga tider på annan ort. Jag får äntligen träffa gänget i samlad trupp. Så just nu sitter jag med ett sista-minuten-projekt som S gav mig; nämligen ett diplom som alla på söndag ska få som tack för sina insatser. Det är ju viktigt att berömma varandra.
För stunden hänger jag kvar hos A-S som åkt till skolan - jag orkade inte åka samtidigt. Det känns lite konstigt att vara här när hon inte är det, men hon sa att det var ok och då litar jag fullt på det.

(Diplomet tog sin lilla tid när det inte fanns InDesign tillhands)

Jag har också fört dialog med I angående min resa ner till Göteborg nästa vecka och vi bestämde igår att vi ska ses på torsdag - jag ska åka hem till henne någon gång på dagen. Jag är aningens stressad över det. Jag vet hur det kommer bli. Jag stålsätter mig inför mötet och försöker se till att jag inte är en dålig person. Det är svårt, och jag kommer nog garanterat inte känna mig som en bra person efteråt. Men så får det vara ett litet tag i sådana fall. Jag har inte råd att klanka ner på mig själv till följd av en "eventuell konflikt". Men nog är det svårt, det sticker jag absolut inte under stol med.

Efter samtalet med I, ringde jag också E och bollade lite ångestfyllda tankar - hon stillade dem och påminde mig om att då är då, nu är nu, och att jag borde förhålla mig på så vis, för mer kan jag inte göra ändå. Hon har så rätt. Det är så otroligt skönt att ha en Vän som E att prata med när ingenting verkar falla på plats i huvudet. Hon skänker mig så många nya perspektiv. Jag är henne tacksam.

Torsdag 26 Mars 2015

Att känna mig på plats i mig själv. Att vara medveten i mitt görande. Det har aldrig känts så med någon, jag har alltid gjort mig till en skugga som följt, eller rättfram och hänsynslös. Sen träffade jag dig. Du dansade mellan skugga och att vara rättfram, konstant ambivalent, orädd för balansen.
Allteftersom tiden gick blev vi mer och mer konstanta roller; du blev en skugga och jag ångade på. Den rollen jag klev i var aldrig en jag kände mig bekväm med. Jag sökte konstant efter utvägar, sökte lyfta dig till ljuset och istället få vara skuggan. Det var ju så mycket enklare.
Men det var som om det var omöjligt att vara annat än hänsynslös. Det gjorde ont i mig och jag stretade emot allt jag förmådde. Du gjorde vad du kunde, det förstår jag.
Jag ville bara dö. Hellre det än att fortsätta som jag gjort. Jag mådde sämre och sämre, kunde inte längre göra något bra. Allt kändes fel, allt gjorde ont. Så jag gav upp tillslut.

Det fick bli som det blev, helt enkelt. En kan inte göra så mycket mer när det går käpprätt neråt. Var hen för sig själv är det enda resonemanget en kan ta till sig. I alla fall var det så för mig. Du försökte dra mig tillbaka och jag är lite arg på dig för det, det var inte din uppgift. Du skulle sett till dig själv.
- Men det är det värsta med att stå bredvid; en kan inte göra mer än att visa att en finns där för personen ifråga, som mår dåligt. Det skapar en hopplöshet som känns värdelös. Det är smärtsamt att se på när någon kraschar.
Och det är just där jag befinner mig nu. Jag ser på medan du kraschar och det finns inget jag kan göra för att underlätta för dig. Jag kan bara finnas och respektera din sårbarhet. Och om du ber mig, hjälpa dig med de saker som du vet att du inte ensam klarar av.

Dina tårar gjorde mig så ont att se i helgen. Men du läker, det är därför dem kommer i en sådan ansenlig mängd. Du vet det inte ännu, men saker håller på och blir bättre. Och du kommer bli ok, jag med. Vi kommer bli ok.

Onsdag 25 Mars 2015

Jag balanserar mellan berg och dalar; varje dag är en pers. Jag hoppades att jag aldrig skulle behöva hamna här igen. Även om det inte är riktigt lika illa som förra året så känns det med all ny vetskap ändå som det värsta tänkbara. Och det är ju klart. Jag håller ju på lära mig hur jag ska balansera saker i livet just nu.
Jag var i helgen hemma i kollektivet i Göteborg. Hemma. Det känns så overkligt. Det var längesedan jag kunde identifiera någonting som mitt - om ens någonsin. Och att få bo med människor som jag vill bo med, som vill bo med mig. Jag kan inte riktigt förstå allting just nu, hur mycket gott som kommit till i mitt liv. Jag är glad för det, men också livrädd. Rädd för att misslyckas, rädd för att något bara måste gå fel för att allt gått så bra. Jag försöker tänka att det inte måste gå dåligt alls; det är svårt. Givetvis är det i det också viktigt att tillåta fel, om det skulle råka bli så. Jag kan inte vara perfekt. Jag vill inte leva hårddraget.