Fredag 17 April 2015

Jag känner att min energi har en väldig förmåga att ligga på plus minus noll, ungefär. Att livet är statiskt. Det är svårt att pika, ingenting tycks ta sig igenom den skyddande hinna som jag på något omaka vänster lyckats bädda in mig i. Jag skulle inte säga att allt är totalt stagnerat, men nära på.

Igår åkte jag hemifrån ganska tidigt på förmiddagen till Bellevue, till I. Vi hade redan förra veckan bestämt att vi skulle ses och prata igenom saker och ting, komma till någon slags punkt. Jag var där fem i elva och ringde på hennes dörr. Hon tog sin lilla tid, men öppnade tillslut.
Min nervositet var olidlig - jag svettades som ett djur redan innan jag knutit upp mina gympaskor.
I verkade förhållandevis lugn, och frågade hur jag mådde och omfamnade mig varmt samtidigt. Jag sade som det var, att jag var ok.

Väl färdig med avlägsnandet av ytterkläder, tog jag mig frihet att förse mig själv med vatten och sedan slå mig ned i hennes soffa. I betraktade mig grundligt och log och rynkade pannan om vartannat. Jag log emot henne också, nästan hela tiden. Jag kan inte annat när hon ser på mig så som bara hon kan. Det är något som nog alltid kommer hänga kvar. I alla fall så småpratade vi och uppdaterade varandra om livet i största allmänhet och det var ganska lättsamt att inte behöva djupdyka i jobbiga saker direkt. Men jag slog mig sedan ner vid hennes matbord och hon tittade fundersamt på mig och undrade om jag tänkt sitta där, varpå jag svarade ja.
Så I gjorde mig sällskap mittemot mig och frågade om vi skulle prata, återigen svarade jag ja. Och vi började prata, jag var nog ganska brysk i min framtoning nu när jag tänker efter. Antagligen för att jag försökte distansera mig till allt för att på så vis kunna säga det jag hade att säga henne.

Efter en stund undrade I om vi inte kunde slå oss ned i soffan istället. Så vi gjorde det båda två och fortsatte därefter vår konversation, varvat med nervösa skratt som resultat av nervösa skämt eller observationer av hennes kaniner som röjde i sin bur alldeles intill soffan. I, hade, fick jag veta, bestämt sig för att hon ville satsa på oss. Detta till trots att allt hon tidigare sagt, varit sårad och icke-förlåtande. Detta kom som en chock för mig och mitt hjärta hoppade nästan ur bröstet på mig. Även om jag kunnat ana detta, kunde jag i verklighet inte riktigt föreställa mig att det faktiskt skulle kunna vara en realitet. Att jag skulle få en andra chans. Det började jag tro redan i december, och sedermera någonstans accepterat. Men det är klart att jag inget hellre ville var att hänge mig åt detta, och säga att vi skulle försöka igen, att allt skulle bli bra. Men så blev jag påmind av mig själv om allt jag tänkt ut, allt jag distanserat mig till, allt jag försökt att upprätthålla och behöll mitt lugn och sade att jag inte kunde. Att jag inte klarar av det. Att jag inte tror på oss just nu, till följd av vår historik och mående i samspel. I blev såklart fruktansvärt ledsen, och det förstår jag. Det gjorde mig också ledsen att höra dem orden komma ur min mun, men det var som om kroppen och hjärnan sa ifrån åt mig, som om en liten del av mig, någon slags känslomässig, autopilot-funktion aktiverades.
I vill inte träffa mig mer, inte på väldigt länge allra helst, misstänker jag. Jag förstår det och respekterar det, men det gör ont. Det gör så otroligt ont att stänga den här dörren. Men jag måste för mitt - för hennes och för allas i vår närhets välbefinnande. Vår tid är inte nu. Kanske har den sprungit oss förbi helt, eller också kanske den ligger för oss längre fram i tiden. Jag kan omöjligt veta det nu, men jag vet att den inte är här och nu.

Fredag 10 April 2015

Stressen står mig upp till halsen. Den är inte rolig, men den är ändå. I helgen är det projekt på gång, Kvarnen åker till Jönköping för inspelning och roliga tider på annan ort. Jag får äntligen träffa gänget i samlad trupp. Så just nu sitter jag med ett sista-minuten-projekt som S gav mig; nämligen ett diplom som alla på söndag ska få som tack för sina insatser. Det är ju viktigt att berömma varandra.
För stunden hänger jag kvar hos A-S som åkt till skolan - jag orkade inte åka samtidigt. Det känns lite konstigt att vara här när hon inte är det, men hon sa att det var ok och då litar jag fullt på det.

(Diplomet tog sin lilla tid när det inte fanns InDesign tillhands)

Jag har också fört dialog med I angående min resa ner till Göteborg nästa vecka och vi bestämde igår att vi ska ses på torsdag - jag ska åka hem till henne någon gång på dagen. Jag är aningens stressad över det. Jag vet hur det kommer bli. Jag stålsätter mig inför mötet och försöker se till att jag inte är en dålig person. Det är svårt, och jag kommer nog garanterat inte känna mig som en bra person efteråt. Men så får det vara ett litet tag i sådana fall. Jag har inte råd att klanka ner på mig själv till följd av en "eventuell konflikt". Men nog är det svårt, det sticker jag absolut inte under stol med.

Efter samtalet med I, ringde jag också E och bollade lite ångestfyllda tankar - hon stillade dem och påminde mig om att då är då, nu är nu, och att jag borde förhålla mig på så vis, för mer kan jag inte göra ändå. Hon har så rätt. Det är så otroligt skönt att ha en Vän som E att prata med när ingenting verkar falla på plats i huvudet. Hon skänker mig så många nya perspektiv. Jag är henne tacksam.

Torsdag 26 Mars 2015

Att känna mig på plats i mig själv. Att vara medveten i mitt görande. Det har aldrig känts så med någon, jag har alltid gjort mig till en skugga som följt, eller rättfram och hänsynslös. Sen träffade jag dig. Du dansade mellan skugga och att vara rättfram, konstant ambivalent, orädd för balansen.
Allteftersom tiden gick blev vi mer och mer konstanta roller; du blev en skugga och jag ångade på. Den rollen jag klev i var aldrig en jag kände mig bekväm med. Jag sökte konstant efter utvägar, sökte lyfta dig till ljuset och istället få vara skuggan. Det var ju så mycket enklare.
Men det var som om det var omöjligt att vara annat än hänsynslös. Det gjorde ont i mig och jag stretade emot allt jag förmådde. Du gjorde vad du kunde, det förstår jag.
Jag ville bara dö. Hellre det än att fortsätta som jag gjort. Jag mådde sämre och sämre, kunde inte längre göra något bra. Allt kändes fel, allt gjorde ont. Så jag gav upp tillslut.

Det fick bli som det blev, helt enkelt. En kan inte göra så mycket mer när det går käpprätt neråt. Var hen för sig själv är det enda resonemanget en kan ta till sig. I alla fall var det så för mig. Du försökte dra mig tillbaka och jag är lite arg på dig för det, det var inte din uppgift. Du skulle sett till dig själv.
- Men det är det värsta med att stå bredvid; en kan inte göra mer än att visa att en finns där för personen ifråga, som mår dåligt. Det skapar en hopplöshet som känns värdelös. Det är smärtsamt att se på när någon kraschar.
Och det är just där jag befinner mig nu. Jag ser på medan du kraschar och det finns inget jag kan göra för att underlätta för dig. Jag kan bara finnas och respektera din sårbarhet. Och om du ber mig, hjälpa dig med de saker som du vet att du inte ensam klarar av.

Dina tårar gjorde mig så ont att se i helgen. Men du läker, det är därför dem kommer i en sådan ansenlig mängd. Du vet det inte ännu, men saker håller på och blir bättre. Och du kommer bli ok, jag med. Vi kommer bli ok.

Onsdag 25 Mars 2015

Jag balanserar mellan berg och dalar; varje dag är en pers. Jag hoppades att jag aldrig skulle behöva hamna här igen. Även om det inte är riktigt lika illa som förra året så känns det med all ny vetskap ändå som det värsta tänkbara. Och det är ju klart. Jag håller ju på lära mig hur jag ska balansera saker i livet just nu.
Jag var i helgen hemma i kollektivet i Göteborg. Hemma. Det känns så overkligt. Det var längesedan jag kunde identifiera någonting som mitt - om ens någonsin. Och att få bo med människor som jag vill bo med, som vill bo med mig. Jag kan inte riktigt förstå allting just nu, hur mycket gott som kommit till i mitt liv. Jag är glad för det, men också livrädd. Rädd för att misslyckas, rädd för att något bara måste gå fel för att allt gått så bra. Jag försöker tänka att det inte måste gå dåligt alls; det är svårt. Givetvis är det i det också viktigt att tillåta fel, om det skulle råka bli så. Jag kan inte vara perfekt. Jag vill inte leva hårddraget.

Fredag 13 Mars 2015

Ödet leker med mig, med min bild av verkligheten. Jag förvirrar mig över situationer och henniskor i i dem. Jag kan inte utmäta verkligheten i dem - dagdrömmarna är mer lockande när livet drar mig neråt. Nittio procent av livet är ljust och den där tioprocentsenheten är så bombastisk och övertalande. Jag förstår inte hur det kan vara så.
Någonstans vill jag nog inte det heller förstå den delen; men den är. Därför är också jag.

Det hela är ett väldigt Jean-Paul Sartre-filosofiskt, halvrealistiskt och naivt tonårssätt att tänka om livet.

Lördag 7:e Mars 2015

En besatthet föder en annan. Hon talar och jag skriver så det svider om fingertopparna. Berättelsen är för mig så rörande att jag inte kan överge den i första taget. Den är så universellt applicerbar i livets nutida skeenden. Hopplösheten, och hoppet, som ändå bor i den.
För övrigt ter sig livet himla konstigt just nu. Saker liksom faller på plats. Över det får jag panik och tror inte på det som faktiskt sker. Ett praktexemplar är att mina planer på att flytta till Göteborg inte bara är lösa planer längre. Jag står med på ett bostadskontrakt på ett hus tillsammans med tre andra. Och ändå tror jag inte på att saker kommer hända.
I Stockholm jobbar jag och stressar över att skaffa ett jobb i Göteborg lagom till jag beger mig. Det är så enkelt att inte tro på sig själv. Eller jag upplever det så i alla fall. Jag tror det är rädslan för att lyckas som skrämmer mig. Att lyckas har alltid kommit med bakslag förr. Även om jag är rädd så tror jag någonstans den här gången att saker inte kommer med bakslag.

Men självfallet måste jag motarbeta mig själv lite innan mina insikter tillkommer. Lära mig mina läxor och så vidare. Som det här med att jag inte är ett dugg sugen på att träffa någon i en annan stad. Ändå går jag och träffar människor som absolut inte kommer bo i samma stad som jag.
Snacka om att vara expert på att göra det svårt för mig själv. Något ska en väl bekymras över?

Måndag 9 Februari 2015

- "Hejdå, ..... Jag är ledsen att du inte vågade älska mig"

På en perrong i Älvsjö, I en vänthall fegade jag ur. Och tiden tickar på, för nu är det två månader sedan. Det är fortfarande lika jobbigt. En kommer ju liksom aldrig ifrån det smärtsamma i kärlek. Det spelar ingen roll hur gammal en är. Det gör ont. Det känns bara så futtigt alla dessa gånger som "lite" till har behövts, men "lite" till har inte funnits.
--
Jag har börjat vänja mig vid hur saker och ting är, och jag vet att saker kommer lätta, tids nog kommer jag kanske inte längre känna så som jag har gjort. Men jag fokuserar på det som är nu, och det är det som jag behöver skriva av mig. Just nu gör det ont. Jag saknar henne nästan varenda dag.
Jag har testat träffa andra, och visst det är trevligt, det finns så många fina personer en kan träffa, men ingen av dem är i närheten av den jag allra helst vill träffa. Och då får en undersöka sina motiv en aning och se till anledningarna att träffa dessa andra människor.
Mina motiv har inte varit särskilt sunda, därför känner jag att jag bör ta det lugnt och istället umgås med mina vänner, alternativt ensam. Till dess att det känns naturligare att träffa andra.
Detta kan givetvis förändras från dag till dag. Men med tanke på att jag har haft en sådan period ett tag nu, är det nog sunt att ta det lite lugnt. Fokusera om.

Jobba, vänner, äta, sova, steg.