Fredag 10 April 2015

Stressen står mig upp till halsen. Den är inte rolig, men den är ändå. I helgen är det projekt på gång, Kvarnen åker till Jönköping för inspelning och roliga tider på annan ort. Jag får äntligen träffa gänget i samlad trupp. Så just nu sitter jag med ett sista-minuten-projekt som S gav mig; nämligen ett diplom som alla på söndag ska få som tack för sina insatser. Det är ju viktigt att berömma varandra.
För stunden hänger jag kvar hos A-S som åkt till skolan - jag orkade inte åka samtidigt. Det känns lite konstigt att vara här när hon inte är det, men hon sa att det var ok och då litar jag fullt på det.

(Diplomet tog sin lilla tid när det inte fanns InDesign tillhands)

Jag har också fört dialog med I angående min resa ner till Göteborg nästa vecka och vi bestämde igår att vi ska ses på torsdag - jag ska åka hem till henne någon gång på dagen. Jag är aningens stressad över det. Jag vet hur det kommer bli. Jag stålsätter mig inför mötet och försöker se till att jag inte är en dålig person. Det är svårt, och jag kommer nog garanterat inte känna mig som en bra person efteråt. Men så får det vara ett litet tag i sådana fall. Jag har inte råd att klanka ner på mig själv till följd av en "eventuell konflikt". Men nog är det svårt, det sticker jag absolut inte under stol med.

Efter samtalet med I, ringde jag också E och bollade lite ångestfyllda tankar - hon stillade dem och påminde mig om att då är då, nu är nu, och att jag borde förhålla mig på så vis, för mer kan jag inte göra ändå. Hon har så rätt. Det är så otroligt skönt att ha en Vän som E att prata med när ingenting verkar falla på plats i huvudet. Hon skänker mig så många nya perspektiv. Jag är henne tacksam.

Torsdag 26 Mars 2015

Att känna mig på plats i mig själv. Att vara medveten i mitt görande. Det har aldrig känts så med någon, jag har alltid gjort mig till en skugga som följt, eller rättfram och hänsynslös. Sen träffade jag dig. Du dansade mellan skugga och att vara rättfram, konstant ambivalent, orädd för balansen.
Allteftersom tiden gick blev vi mer och mer konstanta roller; du blev en skugga och jag ångade på. Den rollen jag klev i var aldrig en jag kände mig bekväm med. Jag sökte konstant efter utvägar, sökte lyfta dig till ljuset och istället få vara skuggan. Det var ju så mycket enklare.
Men det var som om det var omöjligt att vara annat än hänsynslös. Det gjorde ont i mig och jag stretade emot allt jag förmådde. Du gjorde vad du kunde, det förstår jag.
Jag ville bara dö. Hellre det än att fortsätta som jag gjort. Jag mådde sämre och sämre, kunde inte längre göra något bra. Allt kändes fel, allt gjorde ont. Så jag gav upp tillslut.

Det fick bli som det blev, helt enkelt. En kan inte göra så mycket mer när det går käpprätt neråt. Var hen för sig själv är det enda resonemanget en kan ta till sig. I alla fall var det så för mig. Du försökte dra mig tillbaka och jag är lite arg på dig för det, det var inte din uppgift. Du skulle sett till dig själv.
- Men det är det värsta med att stå bredvid; en kan inte göra mer än att visa att en finns där för personen ifråga, som mår dåligt. Det skapar en hopplöshet som känns värdelös. Det är smärtsamt att se på när någon kraschar.
Och det är just där jag befinner mig nu. Jag ser på medan du kraschar och det finns inget jag kan göra för att underlätta för dig. Jag kan bara finnas och respektera din sårbarhet. Och om du ber mig, hjälpa dig med de saker som du vet att du inte ensam klarar av.

Dina tårar gjorde mig så ont att se i helgen. Men du läker, det är därför dem kommer i en sådan ansenlig mängd. Du vet det inte ännu, men saker håller på och blir bättre. Och du kommer bli ok, jag med. Vi kommer bli ok.

Onsdag 25 Mars 2015

Jag balanserar mellan berg och dalar; varje dag är en pers. Jag hoppades att jag aldrig skulle behöva hamna här igen. Även om det inte är riktigt lika illa som förra året så känns det med all ny vetskap ändå som det värsta tänkbara. Och det är ju klart. Jag håller ju på lära mig hur jag ska balansera saker i livet just nu.
Jag var i helgen hemma i kollektivet i Göteborg. Hemma. Det känns så overkligt. Det var längesedan jag kunde identifiera någonting som mitt - om ens någonsin. Och att få bo med människor som jag vill bo med, som vill bo med mig. Jag kan inte riktigt förstå allting just nu, hur mycket gott som kommit till i mitt liv. Jag är glad för det, men också livrädd. Rädd för att misslyckas, rädd för att något bara måste gå fel för att allt gått så bra. Jag försöker tänka att det inte måste gå dåligt alls; det är svårt. Givetvis är det i det också viktigt att tillåta fel, om det skulle råka bli så. Jag kan inte vara perfekt. Jag vill inte leva hårddraget.

Fredag 13 Mars 2015

Ödet leker med mig, med min bild av verkligheten. Jag förvirrar mig över situationer och henniskor i i dem. Jag kan inte utmäta verkligheten i dem - dagdrömmarna är mer lockande när livet drar mig neråt. Nittio procent av livet är ljust och den där tioprocentsenheten är så bombastisk och övertalande. Jag förstår inte hur det kan vara så.
Någonstans vill jag nog inte det heller förstå den delen; men den är. Därför är också jag.

Det hela är ett väldigt Jean-Paul Sartre-filosofiskt, halvrealistiskt och naivt tonårssätt att tänka om livet.

Lördag 7:e Mars 2015

En besatthet föder en annan. Hon talar och jag skriver så det svider om fingertopparna. Berättelsen är för mig så rörande att jag inte kan överge den i första taget. Den är så universellt applicerbar i livets nutida skeenden. Hopplösheten, och hoppet, som ändå bor i den.
För övrigt ter sig livet himla konstigt just nu. Saker liksom faller på plats. Över det får jag panik och tror inte på det som faktiskt sker. Ett praktexemplar är att mina planer på att flytta till Göteborg inte bara är lösa planer längre. Jag står med på ett bostadskontrakt på ett hus tillsammans med tre andra. Och ändå tror jag inte på att saker kommer hända.
I Stockholm jobbar jag och stressar över att skaffa ett jobb i Göteborg lagom till jag beger mig. Det är så enkelt att inte tro på sig själv. Eller jag upplever det så i alla fall. Jag tror det är rädslan för att lyckas som skrämmer mig. Att lyckas har alltid kommit med bakslag förr. Även om jag är rädd så tror jag någonstans den här gången att saker inte kommer med bakslag.

Men självfallet måste jag motarbeta mig själv lite innan mina insikter tillkommer. Lära mig mina läxor och så vidare. Som det här med att jag inte är ett dugg sugen på att träffa någon i en annan stad. Ändå går jag och träffar människor som absolut inte kommer bo i samma stad som jag.
Snacka om att vara expert på att göra det svårt för mig själv. Något ska en väl bekymras över?

Måndag 9 Februari 2015

- "Hejdå, ..... Jag är ledsen att du inte vågade älska mig"

På en perrong i Älvsjö, I en vänthall fegade jag ur. Och tiden tickar på, för nu är det två månader sedan. Det är fortfarande lika jobbigt. En kommer ju liksom aldrig ifrån det smärtsamma i kärlek. Det spelar ingen roll hur gammal en är. Det gör ont. Det känns bara så futtigt alla dessa gånger som "lite" till har behövts, men "lite" till har inte funnits.
--
Jag har börjat vänja mig vid hur saker och ting är, och jag vet att saker kommer lätta, tids nog kommer jag kanske inte längre känna så som jag har gjort. Men jag fokuserar på det som är nu, och det är det som jag behöver skriva av mig. Just nu gör det ont. Jag saknar henne nästan varenda dag.
Jag har testat träffa andra, och visst det är trevligt, det finns så många fina personer en kan träffa, men ingen av dem är i närheten av den jag allra helst vill träffa. Och då får en undersöka sina motiv en aning och se till anledningarna att träffa dessa andra människor.
Mina motiv har inte varit särskilt sunda, därför känner jag att jag bör ta det lugnt och istället umgås med mina vänner, alternativt ensam. Till dess att det känns naturligare att träffa andra.
Detta kan givetvis förändras från dag till dag. Men med tanke på att jag har haft en sådan period ett tag nu, är det nog sunt att ta det lite lugnt. Fokusera om.

Jobba, vänner, äta, sova, steg.

Söndag 18 januari 2015

Vakna, gå upp, morgongymnastik, jobba, äta, läsa, sova. Vakna, dra mig i sängen, tvinga mig upp, morgongymnastik, jobba, möte, träffa vän, äta, sova. Vakna, motvilligt gå upp, morgongymnastik, frukost, jobba, möte, äta, läsa, bada, sova.

Min vardag följer någon slags grått, enkelriktat mönster. I det finner jag en oerhörd trygghet, men också en rastlöshet som motarbetar mig i det trygga. Ibland gör den mig också ganska driftig, vilket är bra. Det är många saker som jag upplever läskiga, men som jag ändå tycks ta mig igenom. Mitt sinne vidgas och intellektuellt och känslomässigt märker jag hur mycket jag växer. Det är häftigt att känna så. Jag finner en ny självkänsla och tycks förlita mig mer och mer på att jag faktiskt kan saker.

Jag är livrädd för de val jag står inför, men känner också att jag den här gången får rulla med det som kommer och hantera det på så vis jag förmår. Idag känns det så. Imorgon är en annan dag och jag får ta den som den kommer. Imorgon jobbar jag, så mycket vet jag. Det är så mycket jag behöver veta.