konvergens / divergens

Jag är på gott humör idag och kan ta emot saker. Inte vara parabol och mottaglig. Det är särgående betydelser i de fraseringarna. Den ena tar makten över sig själv medan den andra låter sig övertas. Lite så kan jag se mig själv i mitt varande från dag till dag. Och det faktum att idag är bra är bra för då rusar prestationsjaget in i skuggorna och håller sig där.

Jag har börjat skriva så sakteliga igen, och det känns så bra. Jag njöt aldrig av det förut, utan såg det bara som en nödvändighet i min dagliga repertoar. Men jag tycker om det idag och jag vill hålla det lilla jag kan vid liv. Jag är märkligt beroende av det. Så låt det få bo kvar, snälla. Låt det stanna.
En rad om dagen om saker som känns, kan så lätt bli två, kan bli tre.

---
- Du tänker aldrig högt längre, för det du känner när du faller kan ingen förstå.
Tankarna som fått landa så oönskat ärligt på mina sidor genom åren påvisar mitt
ständiga skede. Hur högt upp jag än tycks ta mig, snurrar hjulet ändå på och jag
måste ta mig hela vägen upp igen. Att balansera i det goda och onda av ordens
innerligaste betydelser.

Livet före detta var aldrig mitt fel, livet nu, är mitt ansvar. Ser andra fälla tårar
för orden de använt och reaktioner de haft och drabbas av ett avund för deras mod.
J a g  v i l l  i n t e  d ö  n u.

Allvarligt. Levande. Lidande. Trevande.
Planerat och degraderat.
     Stampar med fötterna och höjer händerna mot skyn.
Sjunger ut och andas in. Stöter bort och håvar in.

Ta tillbaka alla mina livets besudlade rättigheter.
Rättfärdiga motsättningen av alla andras vilja.
Återbygga ett jag som bejakar livet utan att tänka,
överanalysera det.

Jag går ut och in i min kropp för att betrakta ur så många perspektiv som möjligt.
Löper varv efter varv. Hjärnan är på väg att gå ur led.

Taktfull men stillsam, sållar ut alla oviktiga människor som är vanskliga för hälsan.
Tankspritt mottager jag allas och min egen ångest som tack.



          Vill vara självständig    ...
....           ..
     .......
..

Steget ovanför botten

Du ändrade dig. Du ändrade dig. Du ändrade dig. Du ändrade dig. Lagom i tid för att jag skulle ge upp helt och hållet på dig. Och jag önskar att jag aldrig fått syn på din förändring. Jag önskar så mycket att sanningen hade varit närvarande för oss båda när vi var det. Nu finns inga skäl för något, inte ens en fråga- en syftning eller ett svar. Det känns förfärligt och jag vet inte ens hur jag ska förklara att du kom att betyda så mycket som du gör, för mig. För sådant får en inte engagera sig i när det är slut och en annan kommit in i ens liv. Då ska allt detta föregående engagemang centreras kring denne. 

Men det är bara svårt att låta saker vara. Det har jag aldrig varit särskilt duktig på, och nu när saker kommer upp på nytt är det ännu mer komplicerat. För varje gång som du flimrar förbi i mitt huvud, ifrågasätter jag mig själv. Även om jag alltid landar på fötter så gör det fortfarande ont.

Jag har tappat min förmåga att iaktta andra och dokumentera dem. Tappat viljan till skrivandet, till berättandet. Till det som jag brukade. Tänker mer på mig själv och det är ju någonting bra, men det lämnar många stora skuldkänslor tätt följda av skamkänslor. Och hon som jag älskar, nu, hon som är med mig mer än jag är med henne, fattar inte. Och jag fattar inte varför hon är det, för jag kan inte förstå det fortfarande, men jag blir bättre och bättre på att förstå att det inte behöver vara begripligt jämt. Jag är ett spöke som älskar.

--

Du kan göra det, du klarar det här. Bara lite till. Ungefär där tar luften slut, orken faller därefter och du tänker att allting är kört, vägen går bara neråt då, fastän löpbandet lutar i uppförsbacke. Men du klarar det och allting känns lite bättre. Steget ovanför botten känns så djävulskt sublimt då. Du är på väg tillbaka utan att du vet om det.

Lördag 10 September 2016

Vad händer om allt jag byggt upp, bara är en falsk trygghet. Att jag följde det sunda förnuftet, huvudet, men inte mina känslor. Att de ligger kvar i någonting annat. Jag flydde, det är jag ganska säker på. Men hur ska jag kunna röra mig framåt med den vetskapen.

Jag ångrade mig? Jag ångrade mig.

Kan jag ha kvar någonting i det här? Får jag behålla något? Det växer en sorg i mig, för allting som jag aldrig vågat stå för, allting som känts. Hur slutar jag att fly från mig själv och mina oändliga barndomstrauman? Jag måste ta itu med dem, det vet jag ju sub-logiskt.
Så börja om från början, igen, och igen, och igen. Jag är trött på att börja om och aldrig komma förbi ruta ett.

Lördag 16 Juli, 2016

Jag klarar och klarar inte av vissa saker. Många saker. Bland dem att se mig själv vid mod och vilja leva. Det är ingenting som jag kan förklara riktigt. Ibland slår det över och jag har bra dagar som får mig att verkligen må bra i stunderna det sker. Men ändå med någon slags vetskap om att det inte är det som kommer vara i längden. För jag vet ju hur det kommer sluta.
Det är läskigt hur jag tänker i samma mönster, och psykar ut mig själv hela tiden. Som att jag är ett monster som väntar på att döda mig själv. Jag kan inte riktigt ta i det och jag har inte kunnat sätta ord på det heller - rädd för att jag ska verka "för melodramatisk" för alla andras vardag. Jag menar, vem vill vara den personen egentligen? Det är svårt att acceptera att jag mår så, stundvis illa, att jag inte ens vågar gå upp ur sängen, eller att jag för den delen MÅSTE gå upp ur sängen. Ingen balans.

När jag sitter hos min psykolog så är det som om jag inte får ur mig allt jag egentligen vill och behöver säga. Nog för att 45 minuter är lite tid när en har så mycket att prata om. Men det är svårt.
Till och med med det finner jag en stress. Jag är orolig att jag inte ska hinna få ur mig allting innan jag möter monstret. Det är sjukt. Sjukligt. Jag har fått nog av allt det här - ska det inte bli bättre med åren?? Ska en inte kunna hantera och sansa sig med tiden som passerar? Jag tvivlar en del.

Jag föddes i fel kropp, in i en familj som var trasig långt innan jag tog mitt första andetag. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag skäms över det och samtidigt inte alls. Jag vill omfamna det och gå vidare, men kan samtidigt inte riktigt det. Det finns en underton av hopp i mig, men jag vet inte hur jag ska få tag på det. Jag kan bara önska att jag gör det. Jag vill inte dö.

Tisdag 12 juli 2016, anxiété

Jag hittar och tappar mina meningar hela tiden, min mening, fångar den och släpper den igen. Har stängt av så länge att jag inte vet var mina känslor bor. Förr fann jag dem jämt i orden, kunde skriva dussintals sidor.

Kanske handlar det bara om överlevnad nu, att inte skapa stordåd. Kanske är det så jag bär med hela livet just nu. Kanske har mina känslor inte gått att omvandla till läsbara meningar. Därför bor bara det konkreta i abstraktion i mina dagböcker. 

Jag vet inte, men jag brukade älska att förlora mig i mina tankar och känslor- brukade stå över så mycket dåligt för att komma åt det där bra; essensen av saker. 

Tyckte alltid att allt var storslaget, såg på allt som en fantastisk möjlighet och levde så. 

Det var i början av sommaren som jag förstod det här, när en vän pratade om sina yngre dagar. Om att vara nitton och varje gång som du gick utanför dörren var ett äventyr. Hur en fylla kunde uppfylla så mycket inombords och skapa en sublim lycka och många historier. Eller hur en resa kunde berätta mer om ens liv än en kunde anat. Hen fick mig att sakna den känslan, för den ville jag aldrig döda, men jag kvävde den. Jag vill hitta tillbaka och fortsätta framåt med den.

Fredag 8 Juli 2016

Jag tänker tvångsmässigt på allt. Allt. Det bryter ner mig och jag vet inte ens om jag kommer kunna bygga upp mig själv igen. Men så vet jag också att jag mår såhär för att det är något jag själv åsamkar mig. Det är den jobbigaste vetskapen av allt tänkbart. För det finns ingen annan att skylla på. Jobbigt.
Jag vet inte hur jag ska börja, vart, varför. Allting känns bara platt när det handlar om mig själv. För jag känner inte mig själv så som jag önskar att jag kände mig själv.
Vill komma tillbaka till att gå upp och gå ut och springa, hänga med vänner och dansa, skriva kreativt och se mening i allt jag gör. Men jag gör inte det och det är hemskt. Jag vet inte hur det kom till det här. Jag hoppas att jag hittar en lösning snart. Ber om det.


Det är mammas födelsedag idag. Grattis mamma.
Jag älskar dig, och oavsett hur det är i din bubbla så
hoppas jag att du inte lider. Du är världens bästa mamma.

Onsdag 6 juli 2016

Är i Göteborg - staden på G som tågmästaren så fint uttryckte det på vägen ner. Öh va? I alla fall så är det föga stabilt i mig nu. Känner mig som en gungbräda. Och det talar för sig självt. Har spenderat mycket tid med A-S, och det har varit fint. Men jag kan inte sluta se mig om över axeln - ifall att I skulle vara i närheten. Vilket ju är absurt för Göteborg är inte så litet. Och hen har väl ändå vettigare saker för sig. Vad vet jag egentligen? Undrar när jag ska komma ur allt det här. Som om tiden i mig har stannat upp när jag är här. Fine, det kan jag på sätt och vis köpa, men det är trist. Måste sluta fly.

Ikväll ska jag träffa H på pub med hens vänner. Känns kul, och samtidigt asjobbigt. Hen sa att det var ok att dra med folk. Jag vet inte om jag vill dra med A-S bara. Tycker det är jobbigt att behöva fokusera på hen och allt annat. Det känns heller aldrig som om jag är tillräcklig när vi är ute tillsammans - hen vill alltid bråka över småsaker och det gör mig trött. Jag vet inte, kanske över driver jag scenarion? Vet ej.

Vill höra av mig till DD, men vet inte om hon är trött på mig eller om hon bara givit upp på mitt sätt att vara nostalgisk hela tiden. Jag har betett mig galet, säkert. Men jag kan inte göra saker ogjorda. Kan bara försöka behålla mig bättre. Ska försöka göra det.