Dig kommer jag ofta tillbaka till i sinnets stilla vrår. Du pratar sävligt och leker svår. Egentligen vill du nog inte vara svår, men det är så vi lärt oss att kommunicera. Vi skrider till handling snabbast möjligt så inga tankar får plantera några frön, inga känslor får växa fram. Mina gör det ändå, det gör dem alltid. Ger alltid bort mig själv innan någon hunnit fråga. Frågar alltid innan ni hunnit känna. För du är inte den enda.
Var jag måhända modigare för ett par år sedan? Eller har jag lärt mig att allt flanerande var till följd av ett förtryck som mina tankar utsatte min kropp för? För jag tycks stå stilla nu. Alla mina tankar är inte alltid ett kluster nuförtiden. Orden reder ibland ut trasslet. Vem hade kunnat ana det!?
Men jag tar på det som varit, vidrör det som vore det en älskares sköra hud. Jag vidrör också döden, som jag förstått har vandrat med mig sedan fjorton års ålder. Bara barnet. Men jag säger inte längre farväl, för så kan jag inte leva - längre bort än metern framför mig.
Förr brukade jag tänka att det gick upp, upp, upp endast för att falla. Och vissa dagar är ett evigt fallande, utan någon som helst sikt mot en botten. Och det tackar jag för. Vill inte leka svår, för det är inte särskilt trevligt att vara den som är den. Känslorna får visa sig utanpå om det känns inuti.
Du berörde mig och därför kunde jag inte släppa dig. Trodde du var en någon att rädda. Du behövde aldrig räddas. Du gjorde inget skäl för det sätt du utgav dig för att vara; varför kunde du inte bara säga nej? Du ville väl. Och ändå blev det fel.
En handlar så som en blir behandlad
torsdag 25 februari 2016
lördag 13 februari 2016
13 Februari 2016
Ångest. Färdas i hög hastighet och jag mår illa.
Faller
Faller i
Faller a
Falleralla
Faller alla?
Djupt in. Ytligt.
Det går inte
Faller
Faller i
Faller a
Falleralla
Faller alla?
Djupt in. Ytligt.
Det går inte
onsdag 10 februari 2016
11 Februari 2016
Jag har fått livet.
Det danar för mig när jag tillåter mig själv att vara ärlig mot de runt omkring mig
om hur jag mår. Jag kan inte sluta vara ärlig då. Det tycker jag är bra. I ord brukade jag aldrig vara oärlig mot någon. Det var innan krasch ett, två, tre hände och jag knappt kunde hålla ihop mig själv. Så i ett försök att göra det lät jag mig själv tro att alla trasiga bitar skulle hållas ihop av ett lim som i metafor är alla ord, känslor och tankar. Det fungerade inte. Det vilseledde mig och körde mig ännu längre ner med ansiktet mot den fasta hårda botten.
Jag inser alltid lite försent att jag kanske borde sagt något. För i efterhand är det alltid lättast att vara klok och säga så kloka saker till sig själv. Jag vet att det är mitt sätt att be mig själv om förlåtelse och det är bra, men för varje gång som komma skall, måste jag försöka prata istället för att tro att det inte tjänar någonting till.
Det danar för mig när jag tillåter mig själv att vara ärlig mot de runt omkring mig
om hur jag mår. Jag kan inte sluta vara ärlig då. Det tycker jag är bra. I ord brukade jag aldrig vara oärlig mot någon. Det var innan krasch ett, två, tre hände och jag knappt kunde hålla ihop mig själv. Så i ett försök att göra det lät jag mig själv tro att alla trasiga bitar skulle hållas ihop av ett lim som i metafor är alla ord, känslor och tankar. Det fungerade inte. Det vilseledde mig och körde mig ännu längre ner med ansiktet mot den fasta hårda botten.
Jag inser alltid lite försent att jag kanske borde sagt något. För i efterhand är det alltid lättast att vara klok och säga så kloka saker till sig själv. Jag vet att det är mitt sätt att be mig själv om förlåtelse och det är bra, men för varje gång som komma skall, måste jag försöka prata istället för att tro att det inte tjänar någonting till.
söndag 7 februari 2016
Vilja/Ovilja Söndag 7 Februari 2016
Det är inte som det brukade, när jag kommer tillbaka till den här staden. Alla flyger för vinden och är drivna åt varsina håll. Jag sitter som cementerad - i alla fall känns det så. Fast jag vet att det inte är särskilt rättvist av mig eller emot mig själv att tänka så. Vem är jag att ha fördomar.
Mina vänner sliter hårt, ja. Men det betyder inte att livet inte är stillastående för det. Och egentligen, vad är det för fel med det i sådana fall? Jag tycker om att stå stilla - jag behöver stå stilla nu.
För några veckor sedan kunde det varit sista gången som jag hade en stillastående vardags-dag, och just då hade jag kunnat se att det vore skönt. Men A-S sa att jag är naiv, självisk och hjärtlös (i andra ord) om jag väljer lättnad över svårighet i det här, då jag refererade till det hela som en lek jag helst ville stå utanför. Hon sa: Det är inte som när du var liten, du kan inte hoppa in i leken igen när du känner för det.
Just då tänkte jag bara på det med värme och självklarhet, för jag ville verkligen gå ur leken. Allting annat kändes oviktigt, och det skulle inte spela någon roll om jag var självisk. Omvandlade det till min rätt att på ett sjukligt sätt tänka att jag kunde få "unna" mig det här.
Det är så skevt hur en liten sak kan få ett fokus att skifta så hårt och helt plötsligt bestämma över allting annat. Det är nästan som att någon tar ens kropp i besittning och stretar en emot så motarbetas det med dubbel styrka. Och jag kan inte säga att jag mår särskilt bra bara för att jag är på en annan plats än för några veckor sedan. För ingenting försäkrar mig om att jag kommer hålla det ifrån mig.
Jag har börjat uppmärksamma den där lilla rösten i mig som inget hellre vill än att leva. Den sitter långt inne, men den är där. Och jag uppskattar den.
Jag bara hoppas att jag väljer den över den som vill motsatsen.
Mina vänner sliter hårt, ja. Men det betyder inte att livet inte är stillastående för det. Och egentligen, vad är det för fel med det i sådana fall? Jag tycker om att stå stilla - jag behöver stå stilla nu.
För några veckor sedan kunde det varit sista gången som jag hade en stillastående vardags-dag, och just då hade jag kunnat se att det vore skönt. Men A-S sa att jag är naiv, självisk och hjärtlös (i andra ord) om jag väljer lättnad över svårighet i det här, då jag refererade till det hela som en lek jag helst ville stå utanför. Hon sa: Det är inte som när du var liten, du kan inte hoppa in i leken igen när du känner för det.
Just då tänkte jag bara på det med värme och självklarhet, för jag ville verkligen gå ur leken. Allting annat kändes oviktigt, och det skulle inte spela någon roll om jag var självisk. Omvandlade det till min rätt att på ett sjukligt sätt tänka att jag kunde få "unna" mig det här.
Det är så skevt hur en liten sak kan få ett fokus att skifta så hårt och helt plötsligt bestämma över allting annat. Det är nästan som att någon tar ens kropp i besittning och stretar en emot så motarbetas det med dubbel styrka. Och jag kan inte säga att jag mår särskilt bra bara för att jag är på en annan plats än för några veckor sedan. För ingenting försäkrar mig om att jag kommer hålla det ifrån mig.
Jag har börjat uppmärksamma den där lilla rösten i mig som inget hellre vill än att leva. Den sitter långt inne, men den är där. Och jag uppskattar den.
Jag bara hoppas att jag väljer den över den som vill motsatsen.
torsdag 28 januari 2016
Torsdag 28 januari 2016.
Statiskt eller dynamiskt.
Andas och tänker, övergiven
Som ett papper för vinden.
Som om ett spjut gått rakt igenom min torso
trasat sönder allt och ändå står jag upp.
Det svider när luftrören drar ihop sig
som vore det en hands tag om strupen.
Jag ser dina varma bruna ögon
och brinner. Jag brukade kunna ta emot
värmen, nu bränns kylan.
Alltid under sträcket. Bitande kyla.
Sover många timmar och vaknar
trött och känslan av att ha levt ett annat
liv kommer till liv åter.
Kan minnas samtal som jag haft
och inte haft. Du tittar bort.
Jag öppnade dörren till friheten
och den visade sig ligga i ett helvete
Och hur fan tar en sig tillbaka?
Går och simmar, känner mig tyngdlös,
tänker att såhär vill jag dö, kisandes mot glastak
och lysrör under en bläckblå himmel.
Kan nästan ana känslan och lättheten
i livmodern och värmen som sommar.
Mammas trygghet var mig förunnad
Och inte.
Så rädd jag varit för vatten
och nu är jag förenad igen med
en trygghet fastän allting står och faller.
Andas och tänker, övergiven
Som ett papper för vinden.
Som om ett spjut gått rakt igenom min torso
trasat sönder allt och ändå står jag upp.
Det svider när luftrören drar ihop sig
som vore det en hands tag om strupen.
Jag ser dina varma bruna ögon
och brinner. Jag brukade kunna ta emot
värmen, nu bränns kylan.
Alltid under sträcket. Bitande kyla.
Sover många timmar och vaknar
trött och känslan av att ha levt ett annat
liv kommer till liv åter.
Kan minnas samtal som jag haft
och inte haft. Du tittar bort.
Jag öppnade dörren till friheten
och den visade sig ligga i ett helvete
Och hur fan tar en sig tillbaka?
Går och simmar, känner mig tyngdlös,
tänker att såhär vill jag dö, kisandes mot glastak
och lysrör under en bläckblå himmel.
Kan nästan ana känslan och lättheten
i livmodern och värmen som sommar.
Mammas trygghet var mig förunnad
Och inte.
Så rädd jag varit för vatten
och nu är jag förenad igen med
en trygghet fastän allting står och faller.
tisdag 12 januari 2016
2016, välkommen
Vad ser du i mig? Och varför ser du inte det jag ser? Jag kan många stora ord, men jag kommer aldrig att ta mig längre än nu, i livet. Det säger mycket om mig. Det förklarar inte ens en nano-del av dig. För du är velig och rädd och saker kan vara luddiga. Men aldrig låter du så säker som när du säger att du älskar mig.
Till och med när du är arg på mig, och det känns som om mina fel får marken under oss att rämna, säger du att du älskar mig. Och inte ett tvivel varken syns eller hörs.
Hur gör du det? Du säger att du är dränerad och inte kan göra något av värde. Och ändå berättar du gång på gång hur mycket du älskar mig. Och jag undrar, om du någonsin tänker på dig själv?
Jag känner mig skamsen, för att jag inte har ord över efter en arbetsdag, för att jag inte kan hålla om dig när du säger att du saknar mina armar, för att jag är vass och hård när du försöker. Jag önskar att jag kunde förklara för dig hur lite det är ditt fel; att jag alltid vill allt det där, att jag vill vara mjuk och varm med dig, mot dig.
Tanken på att varje dag komma närmare ett slut med dig, skrämmer mig. Jag är livrädd för att du inte kommer orka med hur jag är och vart jag kommer ifrån. Att det ska väga för tungt att inte få den närheten som du i ett förhållande vill ha. Jag är rädd för att min kärlek aldrig kommer räcka, för att den aldrig gjort det.
Under tiden är du ovetandes kuvad under en kluven själs totala självhat.
Till och med när du är arg på mig, och det känns som om mina fel får marken under oss att rämna, säger du att du älskar mig. Och inte ett tvivel varken syns eller hörs.
Hur gör du det? Du säger att du är dränerad och inte kan göra något av värde. Och ändå berättar du gång på gång hur mycket du älskar mig. Och jag undrar, om du någonsin tänker på dig själv?
Jag känner mig skamsen, för att jag inte har ord över efter en arbetsdag, för att jag inte kan hålla om dig när du säger att du saknar mina armar, för att jag är vass och hård när du försöker. Jag önskar att jag kunde förklara för dig hur lite det är ditt fel; att jag alltid vill allt det där, att jag vill vara mjuk och varm med dig, mot dig.
Tanken på att varje dag komma närmare ett slut med dig, skrämmer mig. Jag är livrädd för att du inte kommer orka med hur jag är och vart jag kommer ifrån. Att det ska väga för tungt att inte få den närheten som du i ett förhållande vill ha. Jag är rädd för att min kärlek aldrig kommer räcka, för att den aldrig gjort det.
Under tiden är du ovetandes kuvad under en kluven själs totala självhat.
lördag 28 november 2015
28 November 2015. Varje gång jag ser dig
Skräckblandad förtjusning och jag har absolut ingenting att vänta mig. Att återvända känns ångestladdat. Men om jag inte gör det nu så blir nästa gång kvävande. Den här rädslan behöver sättas emot.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)