Måndag 9 Februari 2015

- "Hejdå, ..... Jag är ledsen att du inte vågade älska mig"

På en perrong i Älvsjö, I en vänthall fegade jag ur. Och tiden tickar på, för nu är det två månader sedan. Det är fortfarande lika jobbigt. En kommer ju liksom aldrig ifrån det smärtsamma i kärlek. Det spelar ingen roll hur gammal en är. Det gör ont. Det känns bara så futtigt alla dessa gånger som "lite" till har behövts, men "lite" till har inte funnits.
--
Jag har börjat vänja mig vid hur saker och ting är, och jag vet att saker kommer lätta, tids nog kommer jag kanske inte längre känna så som jag har gjort. Men jag fokuserar på det som är nu, och det är det som jag behöver skriva av mig. Just nu gör det ont. Jag saknar henne nästan varenda dag.
Jag har testat träffa andra, och visst det är trevligt, det finns så många fina personer en kan träffa, men ingen av dem är i närheten av den jag allra helst vill träffa. Och då får en undersöka sina motiv en aning och se till anledningarna att träffa dessa andra människor.
Mina motiv har inte varit särskilt sunda, därför känner jag att jag bör ta det lugnt och istället umgås med mina vänner, alternativt ensam. Till dess att det känns naturligare att träffa andra.
Detta kan givetvis förändras från dag till dag. Men med tanke på att jag har haft en sådan period ett tag nu, är det nog sunt att ta det lite lugnt. Fokusera om.

Jobba, vänner, äta, sova, steg.

Söndag 18 januari 2015

Vakna, gå upp, morgongymnastik, jobba, äta, läsa, sova. Vakna, dra mig i sängen, tvinga mig upp, morgongymnastik, jobba, möte, träffa vän, äta, sova. Vakna, motvilligt gå upp, morgongymnastik, frukost, jobba, möte, äta, läsa, bada, sova.

Min vardag följer någon slags grått, enkelriktat mönster. I det finner jag en oerhörd trygghet, men också en rastlöshet som motarbetar mig i det trygga. Ibland gör den mig också ganska driftig, vilket är bra. Det är många saker som jag upplever läskiga, men som jag ändå tycks ta mig igenom. Mitt sinne vidgas och intellektuellt och känslomässigt märker jag hur mycket jag växer. Det är häftigt att känna så. Jag finner en ny självkänsla och tycks förlita mig mer och mer på att jag faktiskt kan saker.

Jag är livrädd för de val jag står inför, men känner också att jag den här gången får rulla med det som kommer och hantera det på så vis jag förmår. Idag känns det så. Imorgon är en annan dag och jag får ta den som den kommer. Imorgon jobbar jag, så mycket vet jag. Det är så mycket jag behöver veta.

Summering av något slag

Tvåtusenfjortons sista suck andas ut i detta nu. På torsdag står ett nytt år till mitt förfogande. Mycket har hänt det här året. Det har varit det värsta året i mitt liv på många sätt och vis, men det bästa hittills kom ur det sämsta. Det är förunderligt hur det alltid tycks bli så.
Men jag lägger inte för mycket värdering i det, utan låter det vara som det är. Det känns bäst så.

  Att leva för dagen är svårt, men inte omöjligt. Det är vad jag verkligen vill ägna mig åt. Släppa alla kontrollbehov som förstör och håller tillbaka mig. Jag har det här året, speciellt den här hösten, börjat skrapa på ytan av mig själv och tagit många långa kliv framåt. Hälften av kliven har jag också tagit bakåt igen, men då jag åter klivit framåt har jag upptäckt varför jag behövde göra så. Saker som missats har plockats upp och skapat mer acceptans till att ibland behöva gå tillbaka. Att jag inte behöver  bli rädd för att göra det.
Jag har också börjat lära mig att jag inte kan fixa alla. Att ge råd inte kommer ge andra någonting, och inte heller mig själv. Och jag förstår att jag nu behöver ge mig tid att finna mina lösningar. Det sorgliga med den upptäckten är att jag sårade någon väldigt mycket för att se den. Det gör mig ledsen att veta, men baserat på allt som hänt och allt som är, måste jag vara snäll mot mig själv. Jag såg ingen utväg annat än att fly. Det är hemskt. Men jag hoppas att personen ifråga med tid kan förlåta mig för det, och jag hoppas att jag förlåter mig själv också. För det är minst lika viktigt.

Någon gång i vår tar jag mitt pick och pack och flyttar till en annan stad. Jag har givit mig själv tid, och vill veta att jag inte bara gör en geografisk flykt. Så under våren tänker jag engagera mig ordentligt i mitt tillfrisknande genom stegen. Det är mycket viktigt att jag förstår mig själv innan jag bara kastar mig iväg, och det är viktigt att det finns en lösning. Inget annat har fungerat tidigare.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden.

Stegarbetet

Faktum är att jag kan välja att tro på allt negativt jag kan komma över, ta det "säkra för det osäkra". Och jag kan välja att faktiskt se till det som är - det som så uppenbarligen verkligen är som personer säger till mig. Känslor. Att folk faktiskt kan mena vad dem säger när det är positiva saker, är för mig nästintill omöjligt att tro på. Nästintill, dock. Det måste inte vara. I mina steg börjar jag bryta mig ur allt sådant, jag börjar vilja se saker från ljusare sidor, lita på människor. Förstå att alla inte har dubbla tankar eller rent av är giriga. Jag ser saker så mycket klarare och jag ser på mig själv som någon jag är på väg att bli, bli någon som jag vet att jag kommer vilja vara.
Jag släpper misstankar av ondo och känner oftare en optimism när jag träffar nya människor. Jag behöver inte vara ångesten förkroppsligad, och allt behöver inte vara så svårt.

Stockholm , söndag 20 april

Solen stiger över Stockholm och Götgatsbacken blänker när morgonstrålarna når asfalten.
Allting är färglöst så här års. Till och med solen tycks vara utan färg.
Det finns så många gator i den här staden. Ibland undrar jag om tiden var bättre spenderad i Stockholm för länge sedan, när gömda gränder var hemliga.
När staden inte var uppköpt och snärjd runt feta borgarfingrar.



Eftersläntrare från nattens upptåg stapplar hemåt. Till synes lidande av stadens bryska uppvaknande. Trötta fötter iklädda höga klackar, raglar över urgamla kullerstenars ojämnhet. Vrickade fötter hör utekvällar till.
Undantag finnes givetvis då morgonpigga även tar sin plats så här dags en enkel söndag. De övermänskligt disciplinerade träningsfreaksen älskar nämligen att visa upp sig när de svettas som mest, Götgatan är deras paradgata.


De mest älskvärda morgonmänniskorna är dock de som liksom gör uppror mot morgonvinglarna och träningsfreaksen. De sitter längs med gatans få uteserveringar och dricker sitt kaffe. Då och då snubblar en och annan slagen hjälte från gårdagen förbi varvat med enstaka träningsfreak - då passar de på och puffar cigarettrök i ansiktet.

En kan se hur nöjda de känner sig sig i efterhand, hur ansiktet strålar av vällust.

Vi är galenskapare

Vi är galenskapare och livet är vår paradgata 
vi är rösten i ditt bakhuvud när tystnaden infinner sig. 
Vi är galenskapare och vi bryter din mark, 
vi marscherar på era gator och vi tar tillbaka rätten att vara.

Jag är allting du bör vara rädd för, 
jag är ditt största hot i din annars så välbalanserade vardag 
Jag är skamlös och skäms inte för att vara rädd 
jag är livrädd för mina känslor, men räds inte att visa dem. 

Jag ska skratta när gråten ligger som ett lock i halsen på dig. 

Vi är galenskapare och livet är vår paradgata, 
Vi är dem som inte definierar och arkiverar våra medmänniskor. 
Vi är dem som skriver, skriker och envisas med att vara oss själva, 
Vi är dem som tar steget mot att skapa ett land som är värt att leva i. 

Vi är galenskapare, vi är blickarna du möter på gatan, 
vi ser dig och din indignation, när du vet att vi har rätt. 

Vi är galenskapen förkroppsligad