Stegarbetet

Faktum är att jag kan välja att tro på allt negativt jag kan komma över, ta det "säkra för det osäkra". Och jag kan välja att faktiskt se till det som är - det som så uppenbarligen verkligen är som personer säger till mig. Känslor. Att folk faktiskt kan mena vad dem säger när det är positiva saker, är för mig nästintill omöjligt att tro på. Nästintill, dock. Det måste inte vara. I mina steg börjar jag bryta mig ur allt sådant, jag börjar vilja se saker från ljusare sidor, lita på människor. Förstå att alla inte har dubbla tankar eller rent av är giriga. Jag ser saker så mycket klarare och jag ser på mig själv som någon jag är på väg att bli, bli någon som jag vet att jag kommer vilja vara.
Jag släpper misstankar av ondo och känner oftare en optimism när jag träffar nya människor. Jag behöver inte vara ångesten förkroppsligad, och allt behöver inte vara så svårt.

Stockholm , söndag 20 april

Solen stiger över Stockholm och Götgatsbacken blänker när morgonstrålarna når asfalten.
Allting är färglöst så här års. Till och med solen tycks vara utan färg.
Det finns så många gator i den här staden. Ibland undrar jag om tiden var bättre spenderad i Stockholm för länge sedan, när gömda gränder var hemliga.
När staden inte var uppköpt och snärjd runt feta borgarfingrar.



Eftersläntrare från nattens upptåg stapplar hemåt. Till synes lidande av stadens bryska uppvaknande. Trötta fötter iklädda höga klackar, raglar över urgamla kullerstenars ojämnhet. Vrickade fötter hör utekvällar till.
Undantag finnes givetvis då morgonpigga även tar sin plats så här dags en enkel söndag. De övermänskligt disciplinerade träningsfreaksen älskar nämligen att visa upp sig när de svettas som mest, Götgatan är deras paradgata.


De mest älskvärda morgonmänniskorna är dock de som liksom gör uppror mot morgonvinglarna och träningsfreaksen. De sitter längs med gatans få uteserveringar och dricker sitt kaffe. Då och då snubblar en och annan slagen hjälte från gårdagen förbi varvat med enstaka träningsfreak - då passar de på och puffar cigarettrök i ansiktet.

En kan se hur nöjda de känner sig sig i efterhand, hur ansiktet strålar av vällust.

Vi är galenskapare

Vi är galenskapare och livet är vår paradgata 
vi är rösten i ditt bakhuvud när tystnaden infinner sig. 
Vi är galenskapare och vi bryter din mark, 
vi marscherar på era gator och vi tar tillbaka rätten att vara.

Jag är allting du bör vara rädd för, 
jag är ditt största hot i din annars så välbalanserade vardag 
Jag är skamlös och skäms inte för att vara rädd 
jag är livrädd för mina känslor, men räds inte att visa dem. 

Jag ska skratta när gråten ligger som ett lock i halsen på dig. 

Vi är galenskapare och livet är vår paradgata, 
Vi är dem som inte definierar och arkiverar våra medmänniskor. 
Vi är dem som skriver, skriker och envisas med att vara oss själva, 
Vi är dem som tar steget mot att skapa ett land som är värt att leva i. 

Vi är galenskapare, vi är blickarna du möter på gatan, 
vi ser dig och din indignation, när du vet att vi har rätt. 

Vi är galenskapen förkroppsligad