11 Februari 2016

Jag har fått livet.

Det danar för mig när jag tillåter mig själv att vara ärlig mot de runt omkring mig
om hur jag mår. Jag kan inte sluta vara ärlig då. Det tycker jag är bra. I ord brukade jag aldrig vara oärlig mot någon. Det var innan krasch ett, två, tre hände och jag knappt kunde hålla ihop mig själv. Så i ett försök att göra det lät jag mig själv tro att alla trasiga bitar skulle hållas ihop av ett lim som i metafor är alla ord, känslor och tankar. Det fungerade inte. Det vilseledde mig och körde mig ännu längre ner med ansiktet mot den fasta hårda botten.

    Jag inser alltid lite försent att jag kanske borde sagt något. För i efterhand är det alltid lättast att vara klok och säga så kloka saker till sig själv. Jag vet att det är mitt sätt att be mig själv om förlåtelse och det är bra, men för varje gång som komma skall, måste jag försöka prata istället för att tro att det inte tjänar någonting till.

Vilja/Ovilja Söndag 7 Februari 2016

Det är inte som det brukade, när jag kommer tillbaka till den här staden. Alla flyger för vinden och är drivna åt varsina håll. Jag sitter som cementerad - i alla fall känns det så. Fast jag vet att det inte är särskilt rättvist av mig eller emot mig själv att tänka så. Vem är jag att ha fördomar.
Mina vänner sliter hårt, ja. Men det betyder inte att livet inte är stillastående för det. Och egentligen, vad är det för fel med det i sådana fall? Jag tycker om att stå stilla - jag behöver stå stilla nu.
    För några veckor sedan kunde det varit sista gången som jag hade en stillastående vardags-dag, och just då hade jag kunnat se att det vore skönt. Men A-S sa att jag är naiv, självisk och hjärtlös (i andra ord) om jag väljer lättnad över svårighet i det här, då jag refererade till det hela som en lek jag helst ville stå utanför. Hon sa: Det är inte som när du var liten, du kan inte hoppa in i leken igen när du känner för det.
Just då tänkte jag bara på det med värme och självklarhet, för jag ville verkligen gå ur leken. Allting annat kändes oviktigt, och det skulle inte spela någon roll om jag var självisk. Omvandlade det till min rätt att på ett sjukligt sätt tänka att jag kunde få "unna" mig det här.

Det är så skevt hur en liten sak kan få ett fokus att skifta så hårt och helt plötsligt bestämma över allting annat. Det är nästan som att någon tar ens kropp i besittning och stretar en emot så motarbetas det med dubbel styrka. Och jag kan inte säga att jag mår särskilt bra bara för att jag är på en annan plats än för några veckor sedan. För ingenting försäkrar mig om att jag kommer hålla det ifrån mig.
Jag har börjat uppmärksamma den där lilla rösten i mig som inget hellre vill än att leva. Den sitter långt inne, men den är där. Och jag uppskattar den.
Jag bara hoppas att jag väljer den över den som vill motsatsen.

Torsdag 28 januari 2016.

Statiskt eller dynamiskt.
Andas och tänker, övergiven
Som ett papper för vinden.

Som om ett spjut gått rakt igenom min torso
trasat sönder allt och ändå står jag upp.
Det svider när luftrören drar ihop sig
som vore det en hands tag om strupen.

Jag ser dina varma bruna ögon
och brinner. Jag brukade kunna ta emot
värmen, nu bränns kylan.
Alltid under sträcket. Bitande kyla.

Sover många timmar och vaknar
trött och känslan av att ha levt ett annat
liv kommer till liv åter.
Kan minnas samtal som jag haft
och inte  haft. Du tittar bort.

Jag öppnade dörren till friheten
och den visade sig ligga i ett helvete
Och hur fan tar en sig tillbaka?

Går och simmar, känner mig tyngdlös,
tänker att såhär vill jag dö, kisandes mot glastak
och lysrör under en bläckblå himmel.
Kan nästan ana känslan och lättheten
i livmodern och värmen som sommar.
Mammas trygghet var mig förunnad
Och inte.

Så rädd jag varit för vatten
och nu är jag förenad igen med
en trygghet fastän allting står och faller.

2016, välkommen

Vad ser du i mig? Och varför ser du inte det jag ser?  Jag kan många stora ord, men jag kommer aldrig att ta mig längre än nu, i livet. Det säger mycket om mig. Det förklarar inte ens en nano-del av dig. För du är velig och rädd och saker kan vara luddiga. Men aldrig låter du så säker som när du säger att du älskar mig.
Till och med när du är arg på mig, och det känns som om mina fel får marken under oss att rämna, säger du att du älskar mig. Och inte ett tvivel varken syns eller hörs.

     Hur gör du det? Du säger att du är dränerad och inte kan göra något av värde. Och ändå berättar du gång på gång hur mycket du älskar mig. Och jag undrar, om du någonsin tänker på dig själv?

Jag känner mig skamsen, för att jag inte har ord över efter en arbetsdag, för att jag inte kan hålla om dig när du säger att du saknar mina armar, för att jag är vass och hård när du försöker. Jag önskar att jag kunde förklara för dig hur lite det är ditt fel; att jag alltid vill allt det där, att jag vill vara mjuk och varm med dig, mot dig.

     Tanken på att varje dag komma närmare ett slut med dig, skrämmer mig. Jag är livrädd för att du inte kommer orka med hur jag är och vart jag kommer ifrån. Att det ska väga för tungt att inte få den närheten som du i ett förhållande vill ha. Jag är rädd för att min kärlek aldrig kommer räcka, för att den aldrig gjort det.

Under tiden är du ovetandes kuvad under en kluven själs totala självhat.

28 November 2015. Varje gång jag ser dig

Skräckblandad förtjusning och jag har absolut ingenting att vänta mig. Att återvända känns ångestladdat. Men om jag inte gör det nu så blir nästa gång kvävande. Den här rädslan behöver sättas emot.

Transparens

Jag försöker att prata nu. Jag vill att du ska veta, att du ska se. Jag skäms men vill inte vandra ensam längre. I den här kroppen föddes jag. Jag kan inte ändra på det som är mitt ursprung, men jag kan rätta till det jag känner är fel. Jag kan forma mitt jag och möta det jag som bor inuti mig. För jag är två olika personer i en och samma kropp.

Sjuk(T)

Jag är sjuk. Alltså på riktigt, sjuk. Fysiskt sjuk som innefattar hosta och snorig näsa och tung kropp. Någonstans i det tycker jag att det är skönt för att jag får en stund att liksom stanna upp. En annan sida av mig tycker att det känns jobbigt därför att jag skulle kunna bli utbytt om jag är borta för länge från jobbet. Och ändå har det bara gått tre dagar. Som timvikarie är du lätt att byta ut.
Som timvikarie räknas du inte som mer än en utfyllnad, någon som ska se till att inga timmar överskrids, samtidigt som du också ska vara till hands om någon annan, ordinarie, blir sjuk.
   Det är ganska sjukt, ingenstans i det finns en sund balans.

Jag kan för mitt liv inte förstå varför ett samhälle som frågar sig varför människor mår allt sämre, inte kan se hur uppenbart det är att saker ser ut som de gör. Är det för långt ner under blickfånget för att ens synas till? Eller gör det för ont för att se att om det ska kunna ändras, så måste alla konstruktioner rekonstrueras?

Och jag är så trött idag, att jag knappt orkar gå uppför trappan. Kanske kan någon annan gå uppför trappan åt mig??

/