Torsdag 28 januari 2016.

Statiskt eller dynamiskt.
Andas och tänker, övergiven
Som ett papper för vinden.

Som om ett spjut gått rakt igenom min torso
trasat sönder allt och ändå står jag upp.
Det svider när luftrören drar ihop sig
som vore det en hands tag om strupen.

Jag ser dina varma bruna ögon
och brinner. Jag brukade kunna ta emot
värmen, nu bränns kylan.
Alltid under sträcket. Bitande kyla.

Sover många timmar och vaknar
trött och känslan av att ha levt ett annat
liv kommer till liv åter.
Kan minnas samtal som jag haft
och inte  haft. Du tittar bort.

Jag öppnade dörren till friheten
och den visade sig ligga i ett helvete
Och hur fan tar en sig tillbaka?

Går och simmar, känner mig tyngdlös,
tänker att såhär vill jag dö, kisandes mot glastak
och lysrör under en bläckblå himmel.
Kan nästan ana känslan och lättheten
i livmodern och värmen som sommar.
Mammas trygghet var mig förunnad
Och inte.

Så rädd jag varit för vatten
och nu är jag förenad igen med
en trygghet fastän allting står och faller.

2016, välkommen

Vad ser du i mig? Och varför ser du inte det jag ser?  Jag kan många stora ord, men jag kommer aldrig att ta mig längre än nu, i livet. Det säger mycket om mig. Det förklarar inte ens en nano-del av dig. För du är velig och rädd och saker kan vara luddiga. Men aldrig låter du så säker som när du säger att du älskar mig.
Till och med när du är arg på mig, och det känns som om mina fel får marken under oss att rämna, säger du att du älskar mig. Och inte ett tvivel varken syns eller hörs.

     Hur gör du det? Du säger att du är dränerad och inte kan göra något av värde. Och ändå berättar du gång på gång hur mycket du älskar mig. Och jag undrar, om du någonsin tänker på dig själv?

Jag känner mig skamsen, för att jag inte har ord över efter en arbetsdag, för att jag inte kan hålla om dig när du säger att du saknar mina armar, för att jag är vass och hård när du försöker. Jag önskar att jag kunde förklara för dig hur lite det är ditt fel; att jag alltid vill allt det där, att jag vill vara mjuk och varm med dig, mot dig.

     Tanken på att varje dag komma närmare ett slut med dig, skrämmer mig. Jag är livrädd för att du inte kommer orka med hur jag är och vart jag kommer ifrån. Att det ska väga för tungt att inte få den närheten som du i ett förhållande vill ha. Jag är rädd för att min kärlek aldrig kommer räcka, för att den aldrig gjort det.

Under tiden är du ovetandes kuvad under en kluven själs totala självhat.

28 November 2015. Varje gång jag ser dig

Skräckblandad förtjusning och jag har absolut ingenting att vänta mig. Att återvända känns ångestladdat. Men om jag inte gör det nu så blir nästa gång kvävande. Den här rädslan behöver sättas emot.

Transparens

Jag försöker att prata nu. Jag vill att du ska veta, att du ska se. Jag skäms men vill inte vandra ensam längre. I den här kroppen föddes jag. Jag kan inte ändra på det som är mitt ursprung, men jag kan rätta till det jag känner är fel. Jag kan forma mitt jag och möta det jag som bor inuti mig. För jag är två olika personer i en och samma kropp.

Sjuk(T)

Jag är sjuk. Alltså på riktigt, sjuk. Fysiskt sjuk som innefattar hosta och snorig näsa och tung kropp. Någonstans i det tycker jag att det är skönt för att jag får en stund att liksom stanna upp. En annan sida av mig tycker att det känns jobbigt därför att jag skulle kunna bli utbytt om jag är borta för länge från jobbet. Och ändå har det bara gått tre dagar. Som timvikarie är du lätt att byta ut.
Som timvikarie räknas du inte som mer än en utfyllnad, någon som ska se till att inga timmar överskrids, samtidigt som du också ska vara till hands om någon annan, ordinarie, blir sjuk.
   Det är ganska sjukt, ingenstans i det finns en sund balans.

Jag kan för mitt liv inte förstå varför ett samhälle som frågar sig varför människor mår allt sämre, inte kan se hur uppenbart det är att saker ser ut som de gör. Är det för långt ner under blickfånget för att ens synas till? Eller gör det för ont för att se att om det ska kunna ändras, så måste alla konstruktioner rekonstrueras?

Och jag är så trött idag, att jag knappt orkar gå uppför trappan. Kanske kan någon annan gå uppför trappan åt mig??

/

Trygga rum. En abstraktion eller en verklighet?

Det gick igår upp för mig vilken potential jag har i mina trygga sammanhang. Hur jag kan vara jag fullt ut och liksom få tillgång till så mycket mer i mina diskurser. Bara det faktum att folk faktiskt har tålamod att låta en pröva sig fram. Det framgås så mycket mer i kontrast till de rum som min vardag annars innefattar mig i. Och självfallet säger det i sig ganska mycket också. För jag har ju ett fritt val att ingå i sammanhang, och jag har ett val att inte göra det.
Det svåra är att behålla mig själv i mina åsikter och därmed låta mig själv bara leva i trygga rum. Att tänka att det bara är jag som sätter mina egna gränser, det stämmer ju - samtidigt som det är lätt att placera mig under någon annans tankar om gränser. Och hur stor är möjligheten att bevara mitt trygga jag i sammanhang som inte ens har en aning om att dessa rum existerar? Det är svårt att introducera och visa nya meningar till folk som inte är öppna för dessa.

Needless to say: Livet som jag håller, leder mig varje dag på nya spår och öppnar upp för nya tankar och skapar nya ord i mitt vokabulär. Insikter. Med de kommer också, till min förvåning, det underliggande förakt som bara väntat på att stiga ur grav.
Relationer skrämmer mig mindre därför att jag har ett helt annat tålamod och en helt annan acceptans för att saker och ting inte går att hetsa. Ibland behöver en tanke få landa, uttryckas eller tänkas på lite mer, för att sedan kunna bli och få förstås. Exempelvis förstår jag nu det senaste årets ageranden och hur de totalt varit i blindo - de flesta av dem. Med den enkla anledningen av att jag inte stannat upp i mina tankebanor, och istället bara agerat idiotiskt. Idiotin har jag också förståelse för nu. Det är inte idioti - det är rädslor och osäkerhet som tar sig uttryck på så vis de kunnat.
Jag är nog ganska förlåtande mot mig själv dessa dagar, för att jag aldrig varit det. Det skapar en klarare syn livet och jag fattar kanske någonstans hur JAG vill leva för i alla fall min egen del. Sen kan en vara arg på rådande obsoleta strukturer så det räcker och blir över; men en förlegad tanke som någon snubbe gjort till lag är inte mitt fel. Det är min rätt att vara arg och ifrågasätta den.


Här blev många ord till.

Statiska känslor

Lyssnar på musik och fastnar i tankar, tankar leder mig till känslor som jag trodde jag blivit av med. Ångest över känslorna och skuld, skam. En ensamhet som aldrig gapat så, aldrig någonsin har den ekat för mitt inre utan att markera och ärra.